Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1866, sida 1

gammal griffeltafla och ett stycke krita, som lågo bland en hop annat skräp på en öfre hylla — se här! Tjugo par om dagen, om man räknar sju dagar på veckan, och femtiotvå veckor på året, gör precist fyra hundra trettiosex tusen åtta hundra par på sextio år. Tänk på det! Fyra hundra trettiosex tus — jag har ett dåligt hufvud för de flesta saker — isynnerhet för siffror — men jag har gjort det hundratals gånger, och det blir alltid detsamma. Det är rätt. Jag vet, att det är rätt. — Det är ganska många, min herre, för en person, anmärkte jag. — Ja, ganska många. Ibland undrar jag, om jag skall lefva tills det blir fem hundra tusen, och då tror jag, jag skulle tycka om, att de skrefvo det på min grafsten, tör sällsamhetens skull. Fyra hundra trettiosex tusen åtta hundra på sextio år! Dermed började han vagga fram och tillbaka och föll åter i djupa tankar. Och ännu tjöt vinden och springet i trapporna fortfor, och jag satt och stirrade på honom vid skenet af den flämtande danken. Efter en stund hördes en ringning utanför dörren till hålan — en gäll, otålig ringning — och en röst ropade Boots! Min kamrat skakade på hufvudet och steg upp. — Så är det! knotade han. Så är det. Ingenting annat än ringa, ringa, ringa, från morgon till qväll och från qväll till morgon. Blif qvar der ni är, min lilla flicka. Jag skall straxt vara tillbaka. Och så vaggade han bort, med framåtböjdt hufvud och armarne i kors på ryggen, liknande en man, som hade lagt be