Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1866, sida 1

varit hälften — i alla händelser skulle det bli vit nog, men hvad jag fordrade var förlitandet, och hvad jag hatar mest af allt i verlden är att få föreskrifter. — Nå — och hans svar? frågade jag ifrigt för, Bab, låt oss göra en lång historia kort! Vi öfverlade och köpslogo och krefvo tre eller fyra bref och kunde ändå inte komma öfverens. I dag emottog jag hvad han behagade kalla sitt ultimatum, hvari han uttryckligen stadgar, att jag antingen måste behålla dig på hans vilkor eller skicka dig hem, Han räknar på min kärlek till dig — han tror, att jag, heldre än att skiljas från dig, skall samtycka till hvad som helst. Godt, i morgon bittida kall han få mitt svar. Det är skrifvet och afskickadt, och allt är slut. Bab, jag — jag — Hon höll upp och hennes läppar darrade. Hvad mig angår, steg jag upp, satte mig ned, steg åter upp och skälfde från hufvud till fot, — Ni vill inte skicka bort mig! utropade jag. Ni vill det inte! — Bab, sade hon med bortvändt ansigte, din mor var min favorit. Jag älskade henne högt, men hon gifte sig mot min vilja, och från hennes bröllopsdag såg jag henne aldrig. Det kostade mig en djup sorg, men jag gjorde det, och jag skulle nafsa gjort det, om det kostat mig tjugo gånger mera sorg. Din far och jag hafva varit ovänner allt sedan, och vår ovänskap skall hädanefter blifva bittrare än förut. Jag kan inte vara hans verktyg och lekpoll, Bab — jag kan inte, och jag vill inte! — Likväl vill ni inte skicka hort mig! 2 2