Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 1

Han kysste mig på pannan och var derefter tyst en lång stund. — Det måste vara tre veckor sedan jag såg dig sist, mignonne, sade han slutligen. — Hvad tiden halkar undan! — Den har förefallit mig mycket långsam, Hugh. — Emedan du är ung, lycklig, obekymrad — emedan lifvet är nytt för dig — emedan du räknar efter intryck, i stället för handlingar. Lappri, barn! sandkornen skola rinna fort nog med tiden! För fort för fort! — Hvarföre för fort? — Emedan verlden är ganska treflig. och man skulle tycka om att fullkomligt njuta deraf. Tänk på alla de böcker, som vi måste lemna olästa, alla de taflor vi måste lemna osedda, alla de länder, folk, kunskaper, ertarenheter, som vi måste gå miste om af brist på tid! Jag hatar att blifva pådrifven, Barbara mia, isynnerhet af den der gamle obeveklige mannen, som bär timglaset och lian. Hunden, som hela tiden hade vädrat den fällda morkullan, tog den nu i mun, bar den försigtigt fram och lade den för sin herres fötter. Ett sällsamt uttryck öfverflög Hugh Farquhars ansigte. — Pompey, sade han, hvad har j jag gjort, att du skulle bestraffa mig så? Se! sjelfve I min hund drifver med mig och sätter upp svansen i förakt för min filosofi! Pompey, jng tillstår det. Jag är en narr — en egoist — en låg, ensidig kasuist! Jag äl. I skar lifvet, jag knotar öfver döden — och jag skjuter morkullor! Sedan han sagt detta, satt han en lång stund tyst, med hakan hvilande i handen loch såg på hunden och fogeln. Hans ställ.