Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 1

graverade derpå? De äro arabiska och bilda namnet Ållah. Kom nu ihåg. Barbara. om någon ser den eller frågar dig derom, så sig att jag gaf dig den — icke ett ord mer eller mindre. Det var en fin elastisk snodd, icke tjockare än en tråd, och sedan han fästat ringen derpå, satte han den med sina egna händer kring min hals. — Lifvet, sade han, består af sällsamma tilllälligheter. Jag började med att nära skjuta dig i morse, liten, och har slutat med att — bah! en förlofning är bättre in en kula i alla fall! Sju år — sju korta, långa, angenäma, eländiga år. Hur mycket längre ämnar du vara då, B;arbara Just så hög som mitt hjerta, som Orlando äger om Rosalind? Ah! så allvarsamt älsklingen tager det! Blek den ena minuten, röd den andra, och darrande som en skrämd hind. Hör på, det duger inte, Barbara. Var glad och säg mig farväl, ty jag har blott fällt denna ena fogeli dag, och jag måste offra mera åt Cupido, innan jag går hem. Jag framtvingade ctt leende och räckte upp mitt ansigte för att kyssa honom. — Farväl, Hugh, sade jag. — När kommer ni åter? — Jag skall komma — lät mig se — jag har lofvat bort mig tre dagar denna vecka, och i dag är Måndag. Godt, petite, jag skall komma på Fredag. Jag strålade af förtjusning. — Kommer ni verkligen? frågade jag, med hela mitt hjerta på läpparne. — Det gör jag. Gå nu hem innan nästa skur kommer. Adjö, min fästmö! (Forts.)