Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1866, sida 1

nen nära Döda Hafvet och gaf honom min pennknif i utbyte derför. Barbara mia, ig nu de ord jag bad dig, och du skall få arabens ring. Då han såg att jag ännu tvekade, genomgick han åter meningen, och jag upprepade den efter honom, hviskande och med bortvändt hufvud. — Min fröken, sade han, i det han med låtsad högtidlighet satte ringen på fjerde fingret af min venstra hand, vid månan derborta, som begjuter alla dessa trädtoppar på det mest passande sätt med arabiskt silfver, svär jag — olyckligtvis är månan borta just nu, men vi kunna hjelpa oss den förutan vid närvarande tillfälle. Kyss mig nu, Barbara, och lofva att icke säga ett ord härom till någon. Jag lofvade det villigt. Corpo di Bacco! sade han, nu skall jag ; gifva alla menniskor någonting att sqvallra om. Jag skall utropa, att jag är en förlofvad karl — hvilket skämt! hvilken hemlighet! hvilket prof! Vid Jupiter, om Bayhams hafva några afsigter — Han höll upp, satte mig mildt ifrån sig, steg upp och började åter gå fram och tillbaka, med ögonen fästade på marken och händerna hopknäppta bakom ryggen. Då han en stund derefter kom tillbaka der jag stod, såg han mig ännu sysselsatt med ringen. — Du kan inte bära den, mignonne, sade han. Den är två gånger för stor för ditt lilla smala finger. — Men jag önskar bära den, Hugh. Alltid bära den. — Gör du? Ja, då skall du få min snodd och bära den kring halsen. Ser du de här besynnerliga hokstäfvorna, som iro