Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 2

vänlig och allvarlig ut. Jag ryckte honom i ärmen för att ådraga mig hans uppmärksamhet. — O, min herre, stammade jag bönfallande, var god och säg mig om — om han är död? Han såg mycket alivarsamt på mig och skakade på hufvudet. —Nej, min vän, sade han, mr Farquhar är inte död, men — — Men hvad? frågade jag med blickarne snarare än ord, ty mina läppar rörde sig, ehuru min röst dog bort. — Men vi frukta, att han är allvarsamt skadad. Taflan föll på honom, och ramen stötte emot sidan af hufvudet — i hvilket fall — — I hvilket fall det är sannolikt, att hjernseber, eller någonting värre, kan uppkomma, sade den andre herren, höjande på axlarne. — Lappri! vi äro här i dag och borta i morgon — borta i mor gon! IIvilket gement väder för hästarna! Jag tror det snöar igen! Derpå sågo de ut, och jag, sjuk till själen och ännu darrande från topp till tå, kröp bort i en aflägsen vrå och satte mig ned i stum förtviflan. En i sender bröto grupperna af hviskande gäster upp och skingrade sig. En i sender körde vagnarna tyst bort gen den sallande snön. Musikanterna dröjde en stund, samlade sedan sina noter och instrumenter och gingo likaledes bort. Slutligen voro endast tre eller syra personer qvar, och, då dessa gätt, herrskade en dödstystnad i rummet. Hopkrupen i min vrå, tillslöt jag mina ögon för det toma rummet och undrade hvar min tante kunde vara. Då och då