Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1866, sida 1

vände mig nästan lika ensam, som jag yrukade göra i min sjelfvalda enslighet ippe i den gamla vindskammaren i mitt hem i London. En lång, lång stund förlöt på detta sätt, och ännu flera gäster fortforo att komma förnämligast unglom, strålande i fina gaser och blommor och fulla af lif och glädtighet. Några af flickorna voro vackra, och tre eller fyra af herrarne buro militäriska uniformer. Hvad jag längtade att se dem dansa, och hvilken lysande scen jag föreställde mig balrummet måste vara! Slutligen blef jag alldeles öfverväldigad af ledsnad, lutade pannan mot fönstret och lät mina tårar tyst rinna. — Hvad, Barbara här, och alldeles ensam! sade Hugh Farquhars röst. Hvarföre är du inte i balrummet, mignonne? Flat att blifva funnen gråtande, tryckte jag ansigtet hårdare mot rutan och gaf intet svar. Han lade sin hand på min axel och lutade sig ned tills jag kände hans andedrägt på min hals. — Någonting felas dig, carina, sade han ömt. — Vänd dig om och se på mig och säg mig hvad det är! Jag kunde icke uthärda hans vidrörande eller ömheten i hans röst, utan darrade från hufvud till fot och snyftade högt. Nästa ögonblick hade han tagit en stol bredvid min, satt mig på sitt knä, slagit sina armar omkring mig och kysst mig tjugo gånger. — Tyst, tyst, Barbara mia! mumlade han tröstande — tyst, för min skull, min klarögda prinsessa! Jag ser hur det är — hon var glömd — lemnad alldeles ensam här i detta tråkiga rum och blef så ledsen och längtade efter sällskap. Tyst,