Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 augusti 1866, sida 2

vi körde upp framför det strålande perspektivet af den rikt upplysta förstugan! En pudrad betjent stod vid ingången — en annan tog vård om våra kappor — en tredje anmälde oss vid förmaksdörren. Jag hade aldrig i mitt lif varit på ett kalas förut, och då vi inträdde i det stora rummet, strålande af ljuskronor och speglar, darrade jag och dröjde. Der funnos omkring tjugo personer, spridda här och der på soffor, eller samlade omkring ett bord, lastadt med gravyrer. Från denna grupp skiljde sig en herre vid ljudet af min tantes namn och kom oss till mötes. Jag kände honom knappast i början, i hans tätt åsittande svarta drägt och hvita halsduk — han var så olik den hvardag lige, bepelsade, vårdslöse Hugh Farquhar! Han bugade sig djupt — så djupt, att jag i min okunnighet blef riktigt förvånad — och förde min tante till en ländstol vid brasan. — Jag anser detta som en stor artighet, mrs Sandyshaft, sade han, och det gläder mig att helsa eder välkommen för första gången i mitt hem. Formligheten i detta tilltal, den ståtliga artighet, hvarmed min tante emottog det och framför allt det hastiga st! af nyfikenhet, som hördes bland de församlade gästerna, frapperade mig som någonting mycket besynnerligt. Icke förrän flera år derefter, då jag var nog hemmastadd med verldens bruk att kunna tolka gåtan, förstod jag hvarföre Hugh Farquhar visade henne sådan offentlig artighet den aftonen, och huru hennes närvaro der betydde erkännandet af vänskap och biläggandet af gammalt groll. Under den korta tystnad, som följde,