seder, landtbruk och de sköna konsterna 6 utgjorde omvexlande föremål för deras t samtal, och om alla hade Hugh Farquhar någonting roligt och intressant att säga. Hans konversation var egen, fragmentarisk, ombytlig. Då han fann sig riktigt väl och var riktigt ,i taget, flög han från ämne till ämne, från skämt till allvar, och tänkte högt snarare än konverserade. Hans minne var underbart. Han kunde Shakspeare och dennes samtida utantill och var fullkomligt hemmastadd i detta tidehvarfs anda, att sjelfva hans sätt att uttrycka sig ofta hade en släng af densamma. Ibland drömmande, ibland sorgsen, ibland sarkastisk — utbristande i hastig munterhet och oförmodad qvickhet — öfverflödande på besynnerliga bitar af torr och dammig filosöfi och citeringar, lika lämpliga som de ibland voro sällsamma — talade Hugh Farquhar, som få kunna tala och ännu färre skrifva. Att anteckna hans konversation, är derföre serdeles svårt, att bibehålla dess arom, omöjligt. Jag lärde mycket af dessa skymningsprat, och ehuru jag icke alltid kunde förstå dem, fann jag likväl alltid nöje deri. Om också ämnena och tänkesätten, som yttrades å båda sidor, vanligtvis voro öfver min kunskap, bragte de mig likväl att tänka och bidrog kanske mera till den tidiga utvecklingen af mitt förstånd, än som kunde verkats af något regelmessigt undervisningssystem. På samma gång måste det tillstås, att min verkliga uppfostran i viss grad stod stilla. Ettpar timmar hvarje morgon egnade åt Gibbon, Goldsmith eller Buffon, och en eller två timmar åt de parlamentariska debatterna hvarje eftermiddag, förtjenar knappast namn af uppfostran, och skulle, om icke andra s ; ;