Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 2

Mr Farqnhar smålog, bugade sig och tog den erbjudna platsen. — Jag hoppas, fortfor min tante, att ni kommer för att bosätta er bland oss. Ni har varit för länge borta. Att resa är en narrs paradis, och ni måste hafva rustat ut vid den här tiden. Mr Farquhar såg ofantligt road ut. — Min fru, sade han, deråt har jag flitigt egnat mig de sista fem åren. — Hm! Och nu har ni kommit tillbaka för alltid, vill lefva på ert eget gods, föra en engelsmans lif och gifta er? — Jag vill helst förblifva ungkarl, inföll han leende. — Hvad det beträffar att lefva på mitt gods, kan jag försäkra, att jag gjort det allt sedan jag lemnade England, ty, som min förvaltare kan intyga, har jag lyftat mina räntor med den mest samvetsgranna punktlighet. — Och förslösat dem också, vill jag ansvara för, sade min tante buttert. Hvarpå mr Farquhar skrattade och gaf mtet svar. — England är i alla fall det bästa land, anmärkte min tante, åter börjande anfallet. — Det enda — — För dimmor och räf-jagter, medgifxes. — För pressfrihet, huslig trefnad och nationelt anseende! — Kan ni säga mig franska ordet för sundt förnuft, mr Farquhar? — Kan ni säga mig franska ordet för verbet gräla? — Det skulle göra mig ledsen om jag kunde, sade min tante, förnöjd gnuggande nänderna. — Det är ett nationelt känneecken — ett nationelt nöje — en nationel nstitution. (Forts.)