Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 2

snart den var gjord; återkallade de sista ljuden af hans röst, det sista echot af hans hästs hofvar samt afskedskyssen, som han hade gifvit mig. Han var ännu min hjjelte och en mera heroisk hjelte än någonsin — prins Camaralzaman, med en blandning af Robin Hood eller den Vilde Jägaren. Jag tror, då jag ser tillbaka på denna barnsliga passion, att det mest at allt var mannens kraft, som fängslade mig. Han var äldre och fulare än jag föreställt mig honom, och likväl behagade mig denna kraft mer än ungdom och skönhet. Det var kraft af alla slag — i helsa, mod och dristighet — i sinnet och viljan — i frihet och lycka. Hans rikedom trodde jag gränslös; och Broomhill, med dess porträttgalleri, korridorer och ståtliga sviter af rum, påminde mig om Åladdins palats. I hans lefnadssätt fanns också någonting besynnerligt och ensligt. Der var någonting österländskt romantiskt i sjelfva maten han åt, i pipan han rökte, i Tippoo den tyste och Satan den snabbe! Jag kunde, med ett ord, icke göra annat än tala och drömna om Farquhar af Broomhill. Min tant sade mycket litet om honom och lyssnade med antagen liknöjdhet till allt hvad jag hade att berätta. Att hon emellertid var intresserad, och att hon icke endast hörde på utan äfven kom ihåg, visste jag säkert; ty jag hörde henne följande morgon upprepa det ord för ord, då hon och doktor Topham promenerade upp och ned för trädgårdsgången. Från detta ögonblick var minan tänd och nyheten utspridd. Förd från socken till socken och från hus till hus, var den i ett nu känd öfver hela grefskapet. Stac