Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 augusti 1866, sida 1

någonstädes i kland på en opassande tid af natten och sedan fick ångra det. Graut Liebehen auch? — Der Mond scheint hell! IIurrah! die Todten reiten schuell! Graut Liebchen auch vor Todten?Vid Jupiter! Jag börjar inbilla mig, att jag är Wilhelm och du Lenora. Så — här slutar parken, och der är ett fem fot högt staket mellan oss och vägen. Håll fast, liten, och bered dig på ett hopp! Sahå, Satan såhå! I högsta grad förskräckt, höll jag mig fast vid honom, som en drunknande vid en planka; men Satan hoppade öfver staketet som en vindthund, och vi voro öfver innan jag visste hvar jag var. Hvarföre kallar ni honom Satan? fri sade jag, så snart jag återhemtat andan. — Emedan han är svart och elak, svarade mr Farquhar skrattande. — Han är inte älskvärd mot någon mer än mig. Han biter alla stalldrängarne, dödar alla de små hundarne och hatar åsynen at t qvinna. Han fördrager Tippoo, och han älskar mig — gör du inte, Satan? Han äter ur min hand, knäböjer då jag best ger honom och följer mig som en hund. Jag köpte honom af en arab. Ilen var ett föl då, född och uppfostrad i öknen. IIan skall aldrig åter trampa Arabiens sandfält — ej heller jag kanske. Bah! hvem vet? Jag kan blifva beduin och göra ilgrimsfärdem till Mecca i djupaste öallvar, som Claudio säger, innan jag dör! Och dermed gnolade han tera tyska rader och pådref sin häst fortare och fortare. Träden och häckarne flögo förbi. Satan såg ut som han ville slita upp vå