Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1866, sida 2

f sina politiska trosförvandter som möjligt, likom att flera af Skånes stora adliga egendomsgare arbeta för samma mål, naturligtvis i afsigt ut äfven i andra kammaren kunna bestämma öfver lagstiftning och statsutgifter. Detta kan också petraktas såsom naturligt från mångens sida; men en annan fråga kan göras, huruvida det är pariotiskt valbetänkt och egnadt att försona och ena partierna, såvidt de ännu stå söndrade efter den stora hufvudbataljen i representationsfrågan. Härpå kunna vi ej annat än gifva ett obetingadt nej till svar; ej så, som skulle icke inom det fornaristokratiska lägret finnas både redbart, intelligent och frisinnadt folk, som duger att representera i hvilken kammare som helst, utan vi mena, att det synes förråda föga benägenhet att framkalla en någorlunda enig verksamhet vid den nu stundande riksdagen, om adeln ej blott, som naturligt är och som den nya riksdagsordningen så godt som antyder och underlättar, till ett oproportionerligt antal ingår i första kammaren, utan äfven söker att hoptals intränga i andra kammaren. Om sådana sträfvanden verkligen föreligga och skulle lyckas, frukta vi, att de, som deråt egna sig, förbisett fosterlandets sanna intressen och ånyo kunna väcka ett misstroende, som annars är på väg att utslockna och uppgå i den allmänna medborgerliga andan. Skulle den i representationsfrågan slagna klicken af aristokrater i flera provinser söka och lyckas inkomma i andra kammaren, utestängas derifrån ej blott sådana elementer, som der företrädesvis hafva sin plats, utan det aristokratiska elementet erhåller då lätteligen öfvervigten i båda kamrarne, och jemvigten inom representationen är i och med detsamma rubbad, hvarigenom ny splittring i nationen skulle framkallas och motverka en sund och kraftig utveckling. Man har dock svårt för att tro, det sådana tendenser verkligen äro för handen; men då man sett, med hvilken oädel hämndlystnad mången inom de besegrade privilegierade stånden sedermera gått till väga, och då man känner huru svårt dylika hafva både att lära något och glömma något. måste folket vara på sin vakt, ty både det ,.ädla blodets fördomar och jesuitismen spöka alltjemt här och hvar, ehuru de ej äro farliga, blott man i tid bemärker dem. Hvad som ej kan annat än väcka förvåning och misstroende är, om sådana medlemmar af adeln, hvilka med hand och fot arbetat emot den nya representationen och hittills för ingen del velat sammanblandas med kreti och pleti, nemligen med borgare, bönder och prester, nu ett tu tre skulle känna sig smickrade att sitta i samma kammare som dessa. En sådan omvändelse är lika onaturlig, som otrolig, och skulle derföre ej kunna annat än förefalla ytterst misstänkt. Den nya grundlagen har påtagligen tänkt sig de adliga, presterliga, embetsmannaoch plutokratiska åsigterna böra representeras af första kammaren, samt det öfriga folkets genom andra kammaren. Det vore derföre att handla i strid med grundlagens anda, om man med förbiseende häraf valde en riksförsamling. Härmed vilja vi ingalunda hafva sagt, att adelsmannen, embetsmannen o. s. v. nödvändigtvis bör uteslutas ur andra kammaren — det vore orimligt; vi hafva blott velat antyda, att dessa klasser endast undantagsvis böra lemna medlemmar åt andra kammaren, samt företrädesvis, ätminstone tillsvidare, tillhöra första kammaren. Hvad vi här yttrat grundar sig ej allenast på kända och erkända principer, utan äfven på personkännedom i fråga om en hel del af provinsens adelsoch embetsmän, af hvilka dock åtskilliga torde passa äfven för andra kammaren. Hvad särskildt grefve Posse angår, erkänna vi hos honom med nöje flera berömvärda egenskaper och qvalifikationer som offentlig man. Han har sednast som ordförande i statsutskottet tillvunnit sig ett allmänt erkännande för en lika human, som opartisk och energisk hållning; han har ock i många frågor stått på den upplystare och mera frisinnade sidan, hvadan vi för vår del anse honom både önsklig och nyttig i representationen; men vi hemställa både till honom och hans politiska vänner i i provinsen, huruvida de tro, att det skulle kunna blifva af gagn för det allmänna, om de erhålla plats i andra kammaren, och vi uppmana dem att staga saken i öfvervägande och ej mer eller mindre sätta på spel fosterlandets väl, liksom vi mana svalmän och elektorer att noga besinna, att det nu gäller att rösta med urskiljning och ej låta blända ssis hvarken af det ena eller andra irrskenet. I samma fråga fäster Aftonbladet uppmärksamheten vid, bland annat, efterföljande omständigheter: Af synnerlig vigt är, att man icke af en alldeles malplacerad grannlagenhet till(skapar någon ny art af sjelfskrifrenhet. Ryktesvis har man hört omtalas att man i åtskilliga provinser, der man haft föga anledning att antaga det ett sådant val skulle anses lämpligt, skulle, för skams tskull eller för att visa prof på sin stora moderation, ämna invälja landshöfdingen och biskopen till ledamöter i första kam, maren. Landshöfdingarne inneha ett förtroendeembete af sådan art, att det i och för sig gör dem föga lämpliga till folkrepresentanter. Biskoparne ha alltför länge spelat en politisk roll i vårt land och dersigenom blifvit aflägsnade från sitt egentliga kall och bidragit till att kyrkan blifvit pressad mellan sköldarne i den politiska striden; de ha numera sin gifna plats i kyrkomötena. Skulle man nu vid de första valen mera allmänt företaga sig att i första kammaren invälja landshöfdingar och biskopar, så skulle derigenom mycket lätt ett slags häfd kunna utveckla sig, som gjorde att man icke utan ogrannlagenhet kunde förbigå dem. Om någonstädes finnes en landshöfding eller prelat, som genom sannt konstitutionelt uppfattningssätt och en framstående parlamentarisk förmåga företrädesvis lämpar sig till att vara folkrepresentant, må man då undantagsvis välja honom, icke till följd af, utan oaktadt det embete han innehar; men må landstingsmännen väl akta sig för att af falska konsiderationer påtruga provinsen en representant, hvilkens hela uppfattning och grundsatser stå i strid mot befolkningens, och komma ihåg, att första kammaren icke är ämnad till ett ,,herrehus, utan till en kammare af verkliga folkrepresentanter lika väl som den andra. —— — — — — Penningemarknaden. Den känsla af bekymmer, som verkats af den förlängda tryckningen på penningemarknaden, är ingalunda i astagande. Det börjar nu blifva en allvarsam fråga derom huruvida äfven en omedelbar nedsättning i engelska bankens diskonto skall förbättra det onda. Misstroendet har stigit till den höjd, att det ej är litt att finna något botemedel