Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1866, sida 2

GUIVCIDICCLCLS ICKCLOTL ITICIIIS, 80HI DCGCI mera återvalts till denna befattning, hvik ket antyder, att professorerna gifvit sin hertig på båten. Äfven från Femern och från de tyska magistraterna i flera schleswigska städer komma liknande adresser till Berlin. Augustenburgaren, denne utkramade citron, uppehåller sig någonstädes i södra Tyskland. Han har till rumpparlamentet i Augsburg inlemnat protest emot hertigdömenas införlifning i Preussen. ÖSTERRIKE. Sinnesstämningen i Wien kan bäst bedömas deraf, att vid dervarande landsrätt äro anhängiga icke mindre än 428 mål rörande majestätsbrott, under det annars antalet nästan aldrig uppgår till ett halft dussin. Officerarne vid de trupper, som ligga lägrade i Wiens omgifning, äro förbjudna att utan specielt tillstånd begifva sig in till staden, emedan dessa herrar derstädes tillåtit sig sådant tal, som ökar förbittringen. Emellan nordarmen och den på högre ort favoriserade sydarmen råder en stark spänning, som ofta ger sig luft i dueller och slagsmål. I en skrifvelse från nämnda stad heter det: Man ser här blott mulna ansigten. Hvem skall ock glädja sig åt freden? Folket? Det måste i åratal draga krigets tunga bördor och ser sista resten af sitt författningslif uppgå i rök. Armen? Slagen och förödmjukad, måste den afträda från skådeplatsen; man läse militärbladen, så får man lära känna armöens sinnesstämning. Börsverlden? Börsen noterar lägre kurser och högre silfver-agio, än straxt efter slaget vid Königgrätz; ty den vet, att Österrikes förut dåliga finanser nu förstörts för flera år. Så djupt man beklagar freden, tror dock ingen, att ett fortsatt krig skulle slutas segerrikt för Österrike. I träffningen vid Blumenau, hvilken officielt skildras som en seger, kämpade visserligen österrikiska trupperna tappert och trängde preussarne tillbaka, men dessa hade kringgått österrikiska högra flygeln och framträngde nära Pressburg. Blott den plötsliga underrättelsen om vapenhvilan räddade 3:ne hela brigader från undergång. Så berätta officerare som kommit till Wien. Vidare hafva ögonvittnen berättat, att ett österrikiskt batteri, som med mycken verkan besköt fienden, efter ett par timmars förlopp förbrukat sin ammunition, utan att und tiden af striden erhål bäst i att sluta fred. Skandalen påstår, at samme herre som lät sin jagtpark skadad — träflningarne vid Podol En annan hög herre, a er den återstående a ett enda skott. Då ledningen var så beskaffad, gjorde man en af de förnämsta generalerna, grefve Clam-Gallas — sina soldater marschera en flera mils omväg för att icke få varit plakat full i och Mänchengrätz. tgrefven Salm, har emellertid försäkrat, att Clam-Gallas vid angifna tillfällen varit nykter. Härmed vare nu huru som hel st, man har likväl kommit underfund med att Clam-Gallas är oduglig att anföra en armå. Mannen är dock frikänd, men afskedad med pension. ITALIEN. Petruccelli dela Gatina skrifver till ,,Journal des Debats följande: , På halfön är nu helt annorlunda än före kriget; en fullkomlig törändring har skett i den politiska utvecklingen. Vi äro slagna både till lands och sjös; men i verkligheten gifves det endast två besegrade: en kommenderande general och en amiral. Icke destomindre äro vi likväl alla slagna: armen, flottan, de frivilliga, diplomatien, demokratien — och detta riktigt med besked. Trots dessa nederlag, hvilka varit så mycket eklatantare, eftersom de varit alldeles oväntade, har likväl den sak, för hvilken vi tagit till vapen, triumferat. Detta smakar den italienska stoltheten illa. Venetiens förvärfvande genom preussiska vapen är en sorg för hela nationen, och jag fattar lätt denna känsla, utan att vilja öfverdrifva den. Italien har förvärfvat Venetien till en del på samma sätt, som Österrike erhållit detsamma. Bonaparte öfverlemnade detta land åt Österrike, sedan han slagit och från den italienska jorden fördrifvit fem österrikiska armåer. Genom ett annat nederlag, vid Austerlitz, förlorade Österrike åter detta land, tills det slutligen definitivt, genom preussarnes och engelsmännens seger vid Waterloo, ånyo kom i Österrikes våld. Rodnade Österrike, då det höll till godo med fruken af andras segrar? Hvarföre skulle då vi rodna? Från Ancona berättas, att amiral Persanos andre stabschef, Andrea del Santo, hvilken man trott vara död, efter tio timmars strid med vågorna och en förtviflad kamp med tvenne skeppsbrutna, hvilka, då han uppkom i vattenbrynet, efter att hafva kastat sig i hafvet, krampaktigt fattade tag i hans halsduk, blifvit upptagen! och räddad af besättningen på Stella dltaia. Del Santo är nästan alldeles återställd! ån en svår kontusion, som han erhöll under slaget, äfvensom från de brännså , hvilka föro nande strå med andra rsakades honom af solens bränar under det han flöt omkring på en timmerflotta, som han, tillsammans olyckskamrater, lyckades bilda af en del skeppsvrak. FRANKRIKE. Storsigillbevararen, justiti-och kultusministern Barochie, har i en uti Monitören aftryckt berättelse uppmanat kejsaren att vid nationalfesten den 15 Augusti, Napoleonsdagen, anordna ett Te Deum. I inledningen till denna berättelse yttras: ,. Frankrike förbereder sig midtunder de tilldragelser, hvilka på ett lysande sätt tilliännagifva kejsarens moraliska triumf, till sin nationalsest. Det af blodiga strider sönderslitna Europa bar sina blickar sästade å vårt land och afvaktar verkan utaf en ädelmodig mediation, vid hvilken de frediga rådslagen behållit öfverhanden. Det preussiska throntalet har, i det hela aget, icke i Paris gjort något gynnsamt intryck. Man har Jagt mycken vigt vid, att konungen icke yttrat ett ord om Frankrikes förmedling, ej heller om sin bundsörvandt: konung Viktor Emanuel. I syn-. nerhet lägger man märke till det ställe il: talet, der det talas om de frukter, som det 1 oh