Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 2

man här påyrka att hela krigsmaterielen skulle föras från fästningarne och fästningsverken förstöras. Omkring dessa punkter röra sig förhandlingarne; likväl synes det icke vara tvifvelaktigt att man till slut skall komma öfverens härom. Ricasoli lärer hafva förklarat det han skall afgå i fall konungen antager de österrikiska vilkoren. Äfven från Botzen förekomma korrespondenser, hvilka ,,omisskänneligen häntyda på krig. Österrikarne sägas tala i en hotande ton, emedan ,, man icke numera hyser någon fruktan hvarken för de frivilliga eller för flottan. Cialdini håller emellertid hela adriatiska kusten från Chioggia till Mestre och från Mestre till Isonzo-floden besatt. Hans trupper äro färdiga att angripa Venedig och Palmanuova, så snart kriget ånyo utbryter. I Tyrolen hafva hans trupper inträngt från fyra håll. Genom Piave-dalen hafva de framryckt öfver Bassano. Divisionen Medici har genom Brenta-dalen framryckt öfver Levico till Pergine. En annan division har framträngt genom Dacchiglionidalen från Vicinza ända till Colle delle Fugazze och hotar Roveredo. Slutligen har en liten kår besatt Valgagno och Recoaro, hvarigenom man på bergvägar lätt kan uppnå Ala. En observationskår har, alltsedan intagandet af Borgoforte, stått under Mantuas murar. Garibaldis trupper befinna sig gentemot Rivas och Lardoras befästningar. FRANKRIKE. Att de italienska angelägenheterna på sista tiden gjort den franska diplomatien mycket bekymmer, har man, redan innan telegrammerna derom upplyst, nogsamt kunnat finna af de många diplomaternas närvaro i Vichy, innan kejsaren af de politiska förvecklingarne fann sig nödsakad att återvända till Paris. Så hafva prins Napoleon, Droyn de Lhiuys, Nigra, Vimercati och Benedetti på förstnämnde ställe deltagit i de diplomatiska rådplägningarne. Då kejsaren för sin helsas skull varit rent af nödsakad att infinna sig i Vichy, måste det hafva varit högst vigtiga skäl som nu bestämt honom att resa derifrån. . Times innehåller en skrifvelse från sin korrespondent i Paris, uti hvilken han skildrar sinnesstämningen i Frankrike på följande sätt. Han yttrar nemligen: , Det gagnar till ingenting att förneka det de förhoppningar, som man i allmänhet vid krigets början i Frankrike hyste, blifvit svikna. På få undantag när voro alla öfvertygade om att kriget skulle utfalla till Österrikes fördel, och det kan icke vara mycket tvifvel om, att kejsar Napoleon sjelf så trodde. Huru stora fördelar de mycket omtalade tändnålsgevären än ; lemnade Preussen, trodde likväl få eller ingen att detta land skulle kunna mäta sig med Österrike, äfven om Preussen vore allieradt med Italien. Kejsaren var så lviss härom, att han nästan icke dolde sitt ihopp om att komma i besittning af Rhengränsen, utan att derför behöfva offra en enda soldat eller franc. Det var till honom — så trodde han — som Preussen skulle vända sig, när det kommit i den belägenhet, uti hvilken Österrike nu befinner sig, och det var genom hans förmedling som Preussen skulle kunna rädda hvad som var möjligt. Man gör ganska bestämdt icke orätt i den förutsättningen, att Preussen i så fall väl skulle hafva blifvit hulpet ur sin förlägenhet, men på vilkor, som varit fördelaktiga för Frankrike. — —— v. Bismarck visste allt detta eller gissade sig till det. Han sparade derföre intet medel för vinnande af ett lyckligt resultat, och vissheten om huru dyrt det skulle stått Preussen, i fall det förlorat det förtviflade spelet, har gjort honom ännu mera halsstarrig mot sina öfvervunna motståndare. Huruvida han skall blifva mera foglig mot den furste, som kom att mäkla för Österrike i stället för honom, är en fråga som är lättare framkastad än besvarad. Huru mycket det än kan läggas Österrike till last i fråga om Elbehertigdömena, kan det likväl anses afgjordt, att sympatierna i Frankrike lutade mera till Österrike än till Preussen. Hvad fransmännen specielt angår, är det knappast möjligt att beskrifva den förvåning, som preussarnes snabbhet och energi väckt. ÅÄnnu i denna stund kunna de knappast få i sitt hufvud att Preussen besegrat det mycket starkare Österrike; att de preussiska generalerna utvecklat egenskaper, hvilka de ansågo egendomliga för sina egna anförare; att de preussiska armerna med så stor lätthet vunnit hvarje batalj, och att Preussen vid den slutliga segren vunnit en sådan utvidgning i makt. Man kan just icke säga att i Frankrike råder någon allvarsam farhåga för denna både moraliska och materiella utvidgning af Preussens makt, hvilken så plötsligt framstått för den förvånade verldens ögon, men jag skulle icke hålla mig till sanningen, om jag förteg att der råder en djup känsla af obelåtenhet. ENGLAND. I underhuset har förekommit en lång och stundom ganska liflig diskussion öfver den af lord Stanley föreslagna andra läsningen af den franska utlevereringsbillen. Lord Stanley bestred ryktet, att den föreliggande billen skulle endast vara en förelöpare till andra, vidsträcktare åtgärder, samt förklarade, att utlevereringsfördraget uteslutande kommer att inskränka sig till