Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 augusti 1866, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Preussiska trontalet synes i allmänhet hafva gjort ett godt intryck. Köln. Zeitung, en mycket spridd organ för det moderat-liberala partiet, yttrar derom, att det utvisar, att regeringen vill räcka handen till försoning. A vår sida!, säger tidningen, skall det icke saknas god vilja. Vi vilja framleta allt, icke hvad som kan förnya den svåra tvisten, utan hvad som kan slita och bilägga den. Att regeringen anhåller om indemnitet är ett steg i den rätta riktningen, och icke det enda som finnes i trontalet. Armö-reorganisationen, roten och upphofvet till hela grälet, måste nu utan prut erkännas, sedan den ombildade armåen så herrligt bestått profvet. Ingen tänkte derpå, att vi med den ombildade armen så snart skulle återuppsöka Fredrik den stores böhmiska slagfält. Nu ångra vi icke en enda thaler, som krigsministern v. Roon utgifvit, och hela striden visar sig vara ett stort missförstånd. Den behöfver icke förnyas, då den lindring i krigsväsendets bördor, som 2:dra kammaren eftersträfvade, nu synes vara att förvänta på ett sätt som ingen anat. 2:dra kammaren skall säkert visa sig så försonlig som möjligt. Det försäkras, att preussiska kabinettet aflåtit förklaringar till det italienska, hvilka gå ut derpå, att Preussen till alla delar gillar och värderar Italiens hållning under kriget och betraktar alliansen som fortfarande, den der efter slutad fred skall bestämma de begge staternas förhållanden till hvarandra och till utländska makter. ITALIEN. Af de sednaste telegrammerna har man funnit att förlängningen af den mellan Italien och Österrike slutade vapenhvilan stött på vissa svårigheter, och vi vilja med anledning häraf anföra hvad som af den utländska posten kan inhemtas för belysning af frågan. I det stora krigsråd, som den 28 Juli hölls, och i hvilket afgjordes den i dag utgångna vapenhvilan, lärer det gått mycket hett till. Cialdini påyrkade krig till det yttersta, till och med om Italien skulle på egen hand föra detta. Han skildrade å ena sidan Österrikes militäriska ställning, samt å andra sidan det — efter hans förmenande — förträffliga skick, i hvilket hans armå befann sig. Och Cialdini framställde saken i sådana färger, att flertalet var nära att ingå på hans önskningar. Krigsoch marin-ministrarne visade dock frånsidan af medaljen, och genom deras inflytande fick fredspolitiken då öfverhand. Ricasoli hade redan öfvertygat sig att omständigheterna voro emot en fortsättning af kriget, och han framhöll specielt huru äfventyrligt det vore om en yngre stat som Italien skulle isolera sig och på egen hand öfvertaga ansvaret för ett krig, då hela verlden önskade fred. Cialdini svarade härpå, att det nuvarande kriget endast behöfde fortfara ett par veckor för att föra Italien till målet af sina önskningar, under det hvarje fred, som icke fullständigt uppfyller det nationella programmet, endast vore att anse som ett vapenstillestånd. Ricasoli bemärkte härvid att han visserligen fästade stor vigt vid en betryggande gräns för Italien, men att all utsigt vore för handen att man med Frankrikes biträde i detta afseende vid fredstörhandlingarne af Österrike skulle erhålla nödiga medgifvanden. Från Wien skrifves härom d. 3 dennes: Man börjar betvilla att man med Italien