Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1866, sida 3

Betrakteker under en sotresa i Biekinge. (Ur Karlskrona Veckoblad.) Vi hafva passerat Ronneby, den oändligt täcka och behagliga brunnsoch badorten. Lik en ny Phamix har Ronneby stigit föryngrad och förskönad upp ur askan af sitt bål. I stället för den mla köpingens smala och krokiga vägar ser man nu präktiga raka gator med trottoirer. Husen stå regelbundna qvarter och stoltsera med sina nya röda kläder. Deruppe på backen står den hvitrappade kyrkan, som blef skonad af branden. Kyrkan lär ha varit ett hinder för köpingens nåtskridande — mot hafvet. Ronnebys läge är vemligen en half mil från lastageplatsen vid öppna sjön, och efter sista branden var man betänkt på t slytta ner till hafskusten: men då kom man håg att kyrkan bör stå midt i byn, och som let var omöjligt att ta templet med sig, så tvangs man att åter bygga på den gamla platsen, ännu ett bevis på att kyrkan ofta hämmar framåtskridandets id. Nästan rundt om köpingen slingrar sig Ronnebyån, sedan den vid Möllebacken störtat sig utför ipporna. En gräsbevuxen kulle ligger pa ena sidan om fallet. Der kan man stå och lyssna till qvarnhjulens surr, under det att skummet från forsen svalkar kinden. I båt färdas man ut till det nya och utmärkta badhuset och till brunnsparke En behagligare vistelseort kan man icke välja för att restaurera sig efter vintersäsongens strapatser. Om kroppen är sjuk, så uppfriskas den både utan och innan af alla möjliga slags helsovatten och gyttja; lider själen, så bjuder den nde fridfulla naturen balsam med fulla hände Ronnebyboarne äro i allmänhet glada och lesnadsfriska. Det finnes hos dem en skymt af folklif. In ndagsafton på Snäckebacken visar ett 2 igt och brokigt hvimmel. Sex dagar slamra trätofflorna i oafbruten takt på köpingens gator och gårdar; men på den sjunde dagen hvir man, det vill säga man snör på sig skinnkänorna och skyndar ut i naturen, för att riktigt kunna få andas fritt. Vid dessa folknöjen kan man få se en och annan tös, klädd i den vackra nationaldrägten, som, sorgligt nog, på de sednare åren försvunnit i egenskap af högtidsdrägt, och nu blott uppenbarar sig som en sällsynthet — en kostym. Namnen Ronneby och Djupadal äro oupplösligt förenade med hvarandra. Att komma till Ronneby är detsamma som att ha i sinnet en färd till Djupadal. En bätfart ditupp är ojemförligt skönare än landsvägen. Stränderna af ån äro bevuxna med al, björk och bok, ända intill de bergskammar, som på båda sidor höja sina furukransade hjessor mot skyn. 1 vattnet spegla sig träden, lj Sy ) strimma af himlen. Vid rändras utsigten liksom genom ött utrolk ag. Dalen vidgar sig, och i fonden r Silfverforsen fram genom löfskogen. Djupadal är Blekinges perla, dess öga. Skönheten strålar mild och klar derur. Vid dalens öfra ändpunkt vältrar sig Djupafors skummande fram mellan klipporna. En naturlig bro bildas af ett klippstycke, som ligger fastkiladt mellan de båda berav ar, der vattenmassan tränver sig fram, innan den kastar sig utför hällarne. De lodräta bergen synas ha hört tillsammans, men remnat, och klipprännan i är blott ett par alnar bred. Det fräser och porlar dernere som i en sjudande kittel. Det är alldeles som om vattnet ville tala. Torsen berättar sin egen historia, och om man också känner den, så kan man lyssna till sägnen en gång till: Långt, långt tillbaka i tiden bodde uti Blekinge tvenne jättar. som föllo på den tanken att de skulle