päfva hvar sin å genom landet ner till hafvet. en, som först fick sitt arbete färdigt, skulle få rikt laxfiske i sin å, så öfverenskommo de, hvarefter arbetet begynte. En af jättarne gräfde Mörrum-ån, den andre Ronneby-ån. Ronneby-jätten hade bättre terräng och hann snart till Djupadal, men der träffade han på en hård klippa. Innan han tog i tu med klippan satte han sig att hvila en stund. Nörrum-jätten, som såg sin kamrats stora försprång, skickade sin qvinna till honom, för att narra honom att sofva. Qvinnorna ha i alla tider förstått att insöfva männerna, då de vilja bedra dem. Eva insöfde Adams törstånd och Delila lät Simson sofva med hufvudet i sitt knä. Jätteqvinnan valde det sednare sättet. Hon tog Ronneby-jättens hufvud i sitt knä och började att löska honom, hvilket på den tiden ansågs lika sömngifvande som en portion opium nu. Jätten somnade, och vaknade först då Mörrum-ån med starkt brus störtade i hafvet. Då blef Ronnebyjätten vred. Han tog ett klippblock och slungade mot berget, som ögonblickligen remnade itu. Klippblocket delade sig äfven i tvenne hälfter, hvaraf den ena ligger midt i fallet och den andra bildar bron öfver bergsremnan. För att hämnas på jätteqvinnan tog jätten en annan klippa och slungade efter henne; men hon hann undan, och klippblocket föll ned i Hoby skog (2 mil från Djupafors), der det kan ses än i dag af dem som tvifla. Så lyder forsens berättelse. På en klipphäll, som sluttar ned mot det farligaste stället, just der vattnet tränger in i klipprännan, står ett litet staket af jern, som hindrar oss att falla ned i den sjudande kitteln, om svindeln skulle få makt med oss. Staketet har också något att berätta: Löjtnant P. älskade en engelsk miss, som dock förblef kall mot sin lågande beundrare. En dag följdes de till Djupafors och stego ned på den ifrågavarande klipphällen, som då var utan staket. Den sköna engelskan stirrade ned på vattenhvirfveln så länge tills det började hvirfla i hennes eget hufvud: det svartnade för hennes ögon och med ett anskri stapplade hon ned mot forsen och döden; men lyckligtvis fick löjtnant P. fatt i hennes utsträckta hand och fick behålla den för evigt. ofverlycklig lät löjtnanten sätta upp ett jernstaket på platsen, till mycken säkerhet för beundrande åskådare, nda till men för mången beundrare af kallsinniga skönheter. Allting vid Djupadal har sin egen lilla historia. Klipporna, träden, grottorna och mossbäddarne tala högt om hvad de sett och hört. På mig stod en aftonstund en yngling och drömde om lagerkransen — säger klippan. Trädet hviskar: I min stam skuro två älskande sina namn och svuro hvarandra evig trohet. Nu ha namnen grott igen, men långt innandess hade troheten försvunnit. Grottan talar: Under mitt hvalf brusade ynglingarnes sånger och de lofvade vänskap vid glasens klang. Idel romantik! Djupadal eger förmåga att hänföra, Djupafors berusar. Ögat frossar, man andas djupare, själen glöder, hjertat sväller af ungdomsfröjd. Man njuter med fulla drag af naturens hopade skönheter, man blir en lågande entusiast; se der hvarför klipporna, träden och grottorna hafva så mycket att tala om. Skola också vi rista våra namn i träden? Konungar ha gjort det före oss, och undersåter böra ju följa landsfädrens exempel. Se der stå flera egenhändigt skurna kungliga namnschiffer — med kronor öfver. Beklagansvärda äro dessa högheter, som till och med i naturens sköte behöfva släpa sina kronor med sig. Vi gå träden förbi och nöja oss med att i minnet inrista en outplånlig bild af Djupadal, naturens favorit, den yppiga rosen i Sverges trädgård. Richard.