Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1866, sida 1

al TIKets Stander 01101IS. — 20 ÅII101MU goda skäl, begärde läkarne 1865, att lönen måtte, efter 10 års tjenstgöring, höjas till 2,000 rdr och efter ytterligare 5 år till 2,500 rdr (eller 500 rdr lägre än läroverksadjunkternas och 1,500 rdr lägre än lektorernas högsta löner). Denna ansökan hade dock icke föranledt Kongl. Maj:t att i ämnet göra någon framställning till rikets ständer. 3:0. Att extra provincialläkarne, 26 till antalet, måtte uppföras på ordinarie stat, då deras tjensteåligganden äro alldeles lika med de ordinarie läkarnes, med hvilka de ock egde lika lön, samt då erfarenheten tydligt visat behofvet af dessa läkares ständiga bibehållande å de orter, för hvilka de blifvit förordnade. . Kongl. Maj:t hade härom, vid sistl. riksdag, afgifvit proposition till rikets ständer, som bifallit densamma, men någon verkställighetsåtgärd från regeringens sida hade ännu ej afhörts. 4:0. Att de reseberättelser, som afgifvas af läkarne, hvilka med understöd af allmänna medel å utrikes ort taga kännedom om någon ny sjukdom för offentlig sjukeller helsovärd, måtte på statens bekostnad tryckas och utdelas till vederbörande. Denna underdåniga ansökan hade dock ej ansetts föranleda till särskild åtgärd. 5:0. Att pröfningen af provincialläkarnes lämplighet till läkare fvid länscellrängelserna måtte öfverlemnas till k. sundhetskollegium. Enligt gällande författning, ega k. fångvårdsstyrelsen och landshöfdingen gemensamt att uppdraga läkarevården vid länscellfängelserna åt annan läkare än provincialläkare i de fall att denne ej finnes på stället eller ej anses lämpligen kunna förblifva tjenstgörande vid länshäktet. Att bedöma denna provincialläkarens -lämplighet, borde väl tillhöra k. sundhetskollegium. Erfarenheten har ock visat att, när pröfningen berott på de tvenne ofvannämnda myndigheterna (k. fångvårdsstyrelsen i samråd med landshöfdingen) bedömandet skett helt godtyckligt, så att å några orter, t. ex. Karlstad och Wenersborg, der provincialläkarne ega mycket stora distrikter, de ändock ansetts lämplige att vara tillika läkare vid länscellfingelset, hvaremot i Göteborg, ett distrikt med endast 2 mils längsta distans, provincialläkaren ej ansetts ,lämplig till fängelseläkare, på den grund att han möjligen kunde vara af tjenstärenden förhindrad att dagligen besöka fängelset. Öfver denna ansökan hade yttranden blifvit infordrade från åtskilliga auktoriteter, men kongl. Maj:ts beslut i ämnet hade ännu ej fallit. 6:0. Att utvidgad fribrefsrätt måtte medgifvas provincialläkarne i och för skrifvelser i tjensteärenden. — Denna ansökan hade blifvit ingifven till k. finansdepartementet, derifrån dock intet besked afhörts. — 810. Att läkarens förmånsrätt till läkarearfvode i konkurser måtte utsträckas äfven till de fall, då gäldenär icke aflidit. Kongl. Maj:t hade funnit denna underdåniga ansökan ej föranleda till någon åtgärd. : . Efter denna redogörelse började öfverläggningarne med fråga om löneförhöjningen. Härvid anfördes först af doktor Pallin, att han för sin del tvekade, huruvida det vore lämpligt att besvära Kongl. Maj:t med ny ansökning i ämnet, innan det visat sig, hvad som kunde blifva följden af den vid sist hållna möte beslutade ansökningen, men hoppades dock att några nya skäl kunde angifvas, som åt en ny petition kunde föranleda cn lyckligare utgång. I anledning häraf yttrade hr d:r Varenius, att såsom ytterligare skäl till bifall af ifrågaställda begäran kunde anföras: att sedan år 1862, då löneförhöjning af 500 rdr för hvardera af de 20 äldsta provincialläkarne beviljats, förhållandena betydligt förändrats, enär de ordinarie provincialläkarebefattningarna ökats från 91 till 113 och således, då vid nämnda tidpunkt löneförhöjningar tillkommit flera än hvar femte af hela antalet, numera icke flera än hvar sjette deraf komme i åtnjutande; att provincialläkare icke rättvisligen borde ställas i paritet med ge statens tjenstemän, ty dels erfordrades för inträde i läkarnes yrke en längre-studiekurs än för något annat yrke, hvilket töranledde, att i de flesta fall läkaren, som vanligen inträdde i tjenst först efter fyllda 30 år, ifall han icke egt enskild förmögenhet, under studietiden måst åsamka sig en skuldbörda, som under de första åren af hans praktiska verksamhet vore allt utom egnad att minska hans bekymmer för sin ekonomiska bergning, dels erfordrades för en duglig läkare full och oförminskad besittning af synoch hörselförmåga, hvaraf föranleddes, att då dessa vid hans mera framskridna ålder började att aftaga, det blefve honom omöjligt att påräkna de extra inkomster som förut beredts honom af enskild praktik; samt att denna sistnämnda inkomst redan minskats och allt mera komme att minskas, allt efter som provincialläkare-distriktens områden, på sätt redan börjats, allt mera och mera inskränktes. D:r Grenholm instämde med d:r Vuremius med det tillägg, att de nytillsatte provincialläkarne fått sig tillagda boställen, hvilken förmån icke tillfallit ildre, anseende d:r Grenholm äfven detta utgöra ett skäl för löneförhöjning åt de sistnämnda. D:r Pallin ansåg att i motiveringen jemväl kunde intagas, att större förhoppning, det K. M:t skulle göra framställning i ämnet hos riksdagen, förefunnes, då frågan skulle behandlas af den nya representationen än af den sista ståndsriksdagen. Häruti instämde d:r Varenius. På gjord proposition beslöt mötet att ny framställning i ämnet skulle göras, hvarjemte mötet anmodade hrr Monten, Furenius. Grenholm, Pullin och Söderbaum att på de under diskussionen framhållua grunder närmare formulära de nya skäl, ilka kunna ifragakomma, och hvilket förslag borde under morgondagens sammanträde till mötets pröfning framställas Härefter företogs frågan, om behofvet af ny taxa för movineialläkare, men denna