Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1866, sida 2

nymånader betyder mer än att dyrka Gud i kärleksfull handling. Visserligen ville vi ringa i stormklockan, sör att väcka svenska folket till besinning af hvad dess frid tillhörer i dessa stycken; men det står ingen stormklo till vårt förfogande. Vi tro ej heller, att dessa borgar: fördomens och likgiltighetens, tagas med storm; de måste eröfras genom samma stilla, ihärdiga kraft, som den, hvarmed droppen urhålkar stenen, eller den lilla örten spränger klippan. Bildningens, civilisationens, stora arbete ä mödosamt och långsamt; det är ett träd, som ej växer fort, alldrahelst i början. Men det skall skjuta allt kraftigare skott, om vi träget vattna roten med våra böner och omsorger. Beträffande folkbildningens betydelse för ett lands försvar, så äro vi de förste att erkänna denna. Men den sammanhänger med det vigtiga moment i den preussiska armåorganisationen, som gör landets för svar till en albnän medborgerlig pligt, ej till. en yrkesförrättning för en krigarekast eller krigareklass. Det är genom denna organisation, som de många bildade elementerna inkommit i preussiska armåen. Detsamma skulle i ännu högre grad inräffa i Sverge, derest man vill ingå på denna bana. Det ir alltså, på samma gång, ör denna idå vi här måste ifra, derest vi önska ett landtförsvar, sammansatt af sådana elementer, som icke blott det bildade örståndet och insigten i vapnens bruk, utan ock de moraliska krafterna af ädelt mod och fosterlandskärlek. Härom har också insigten hos svenska olket blifvit ganska allmän och lefvande. Från flera delar af landet tillskrifva os varmhjertade män, att nationen är fi att omfatta denna tanke med samma k ek och ifver, som representationsreformen, lott någon ville ställa sig i spetsen fö en sådan rörelse. Den de dertill mana är dock icke rätta mannen, och om han alltså undandrager sig att ringa i den stormdockan, så är det ej af brist på värme ör saken, utan af kärlek till densamma och af nit för dess framgång. Hvarje sanning behöfver utomdess sin hvidtid i jorden, för att skjuta sina första rötter. Vi vöra ej likna barnen, som otåligt upptaga plantan, för att se huru hon växer, celler påskynda hennes växt genom för stark värme. Låt henne heldre hafva sin tid och sin långsammare, men fasta och starka utveckling. Vi böra ega sjelfbeherrskning äfven i vår ifver för det goda.