Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1866, sida 1

sökte att stilla mina snyftningar. IIo förstod mig. — Kom, sade hon, — efter några mi nuters tystnad. Låt oss gå och se på gr sarna. Och dermed lossade hon mina arma från sin hals, satte mig hastigt ned oc ringde. — Mina grisar, Bab, sade hon, — ä min vurm. Jag har hundra dernte, sor vänta att få mat: Jag håller alltid hun dra, och tillser sjelf att de få mat tv gånger om dagen. Skulle du inte tyck om att gå med mig? — Jo, maam, mycket. — Kalla mig inte madam. Jag tycke inte om det. Kalla mig tante. Jane, ta hit mina stöflor och min piska! Piskan var ett kort, starkt spö med e lädersnärt, och stöflorna voro de mest föl undransvärda jag någonsin sett. De had jernklackar och halftums tjocka sulor oc räckte högt upp på benen. Sedan dess blifvit påtagna, band min tante upp si klädningskjortel rundt omkring och fullär dade sin toilett genom tillägget af en ofan lig grön sidenhatt och slöja. — Du ser, Bab, sade hon, — att ja är landtbrukare. Min egendom ligger landtgårdar. Jag brukar denna ena oc arrenderar bort de öfriga. Jag sköter sje mina affärer; och som jag aldrig gör nå gonting till hälften, köper jag, säljer, fa till torget, håller mina böcker och litar på någon annan än mig sjelf. Somlig skratta åt mig; men jag låter dem skratt och önskar dem bättre nöje, Detta i min fruktträdgård och derborta är ladi gården; men vi skola inte gå dit nu. Gr sarna vänta.