Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1866, sida 1

till mitt bästa — han bad miss Whymper lära mig niga och gå bättre — han sade, att han önskade jag skulle behaga er. Det var allt! Han talade aldrig om pengar, eller om att dö, eller att säga osanningar — aldrig! — Nå, då menade han det! — inföll min tante skarpt. Han menade det! Blossande och darrande i min barnsliga vrede, sprang jag upp från min stol och stod framför henne, ansigte mot ansigte. — Han menade det icke! — utropade jag. Huru vågar ni tala så om pappa? Huru vågar Jag kunde icke säga mer, utan, förskräckt för min egen häftighet, betäckte jag mitt ansigte med båda händerna och utbrast i våldsamma snyftningar. — Bab, -— sade min tante med förändrad röst, — lilla Bab! — och tog mig på en gång i båda sina armar och kysste mig på pannan. Min vrede var försvunnen i ett ögonblick. Någonting 7 1 hennes ton, i hennes kyss, i mitt eget hjerta, manade till et hastigt svar; och; smygande mig tätt intill henne, gret jag väldsamt. wå satte hon sig ned, drog mig upp på sitt kni slätade mitt hå med sin hand och tröstade mig, som om Jag hade varit en liter barnunge. — Så djerf, — sade hon, — så stolt så redlig! Kom, lilla Bab, du och jag måste blifva vänner. Och vänner voro vi från denna stund ty från denna stund uppsprang ett ömse. igt förtroende och kärlek emellan oss För djupt rörd att svara henne i ord, sl mig endast närmare intill henne och för