Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1866, sida 2

icke ens åsynen af den magra hushållerskan, som hela tiden sitter midtemot mig vid bordet med hakan hvilande i sina händer och ögonen oaflåtligt fästade på mig. förmår störa min njutning. Ty hon är utan allt tvifvel hushållerskan. Dessa tunga guldglasögon, denna mörka klädning, denna mössa med sin enkla garnering kunna icke tillhöra någon annan än en hushållerska. Undrande inom mig hvarföre hon skall vara så otreflig, och hvarför min tante, då hon är så obehaglig, vill behålla henne i sin tjenst; sedan undrande hvar min tante sjelf kan vara; hvarföre hon ännu inte kommit att bedja mig vara välkommen; hur hon skall taga emot mig då hon kommer; och om jag skall hafva nog sinnesnärvaro att komma ihåg alla de nigningar, jag har blifvit inöfvad att göra, och alla de tal, jag har blifvit lärd att säga, äter jag, som om ingenting alls hade felats mig, och ser till och med då och då helt förtroligt på min granne midtemot. Sedan min måltid är slutad och under det den dödstystnad, hvarunder den förrättats, ännu är oafbruten, dukar Jane af bordet, tänder lampan, rullar min soffa bort till brasan och visar sig icke mer. Lemnad ensam med de sofvande hundarne och hushållerskan — som ser ut som om hon aldrig sof — finner jag attonen mycket tråkig. Då jag märker, att hon fortfar att betrakta mig på samma bistra, oaflåtliga sätt, och jag icke ser några böcker någonstädes, faller det mig in, att en liten konversation kanske skulle vara passande; och att det tillkommer mig, såsom hennes matmoders niece, att tala först. — Om ni behagar, malum, — börjar jag, efter en lång tvekan.