Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 augusti 1866, sida 2

ut vid detta osäkra ljus, fattar mig vid handen och styr sina steg mot huset med en fart, som mina hopdragna och trötta lemmar knappast kunna uthärda. Sjuk och förvirrad, skuffas jag in i ett gladt rum, der bordet är dukadt till qvillsmat, och en angenäm lukt af kafte och friska blommor uppfyller luften; och — och, på en gång, blir allt ett virrvarr, och jag påminner mig ingenting. Huru länge min sanslöshet kan hafva räckt, vet jag inte; men då jag åter uppvaknar, befinner jag mig liggande på en soffa, med kappa och hatt altagna, ögon och mun fulla med Eau de Cologne, och händerna svidande under en salfva af slag, som utdelas af ett ungt, rödlett fruntimmer å ena sidan och samma magra perSon, som mötte mig vid diligensen, å den andra. Då de se mig slå upp ögonen, upphöra de båda; och den sednare drager sig tillbaka ett par steg, liksom för att betrakta mig till större fördel, sätter på sig ett par ofantliga, tunga guldglasögon, fixerar mig skarpt några minuter och säger slutligen: — Hvad menade du nu dermed? Oberedd på en så oförmodad fråga, ligger jag liksom fasttrollad af hennes klara, grå ögon och kan icke yttra en stafvelse. — Är du bättre? Ännu tyst, böjer jag matt på hufvudet och fortfar att se på henne. — Nå! — Är jag en basilisk? — Är du stum, — barn? Undrande hvartöre hon talar till mig så och varande dessutom i hög grad svag och trött, hvad kan jag göra annat än fåfängt försöka svara och, då jag icke lyckas deri, låter utbrista i tårar? Härvid rynkar hon