Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1866, sida 2

igarne i städerna, beror helt enkelt derpå, ätt man vid inteckningarne är bunden vid 6 AÅ ränta, ägande utomdess sina penningar mindre disponibla än då de äro placerade i en bank. Det är ju alldeles gifvet. att en mängd personer, under dessa förhållanden, föredraga att hafva sina penningar i banken än fastlåsta i en inteckning. Vi äro öfvertygade att ins:n skulle göra detsamma, särdeles om dertill kommer, att han har att göra med gäldenärer, som betala sin ränta oordentligt. Hvad kan lagstiftningen göra dervid annat än att göra all ränta fri? Men derom har ins:n ej talat, och helt visst finnas många, som äro mycket rädda derför. Men huru kan man då begära att få penningar på inteckning, när den gångbara räntefoten är högre in hvad å inteckning får tagas? Jo visserligen, på det sitt att lagen kringgås. Men detta är ingen behaglig affär, om ock kapitalister finnas, som ej hysa betänkligheter mot att tvinga långifvarne att underkasta sig ett olagligt förfarande. Men ett sådant handlingssätt mötes med rätta af allmänt ogillande, och den samvetsgranne långifvaren, som ej vill åtnöja sig med laglig ränta, föredrager att taga goda, korta papper framför inteckningarne. Det orsaksförhållande mellan banklagen och den allmänna ruinen, som insändaren åtagit sig att ådagalägga, qvarstår alltså ännu outredt. En annan sak är hans klagan öfver de rörliga kapitalernas tyranni, m. m. Denna klagan är mycket gammal, men har hittills mest utgått från arbetsklassen och har då varit riktad lika mycket emot jordegaren, som blifvit beskylld att utsuga arbetarens must och märg, lemnande honom i gengäld blott ett svagt och beroende uppehälle. Deraf dessa socialistiska tendenser, hvars första budort är förbannelse mot det s. k. .,kapitalet, under hvars förtryck man lider. Det är eget nog att man nu skall få höra detta samma tal från jordegares läppar, eller åtminstone å deras vägnar. Det är emellertid ett ganska vidlyftigt ämne, hvarom vi för tillfället vilja blott kortligen anmärka, att med kapitalets tillväxt de olägenheter skola upphöra, hvaröfver man klagar. Derigenom stiger nemligen arbetet — det andliga och kroppsliga — i värde, på samma gång kapitalets ränta faller. Öch då äro förhållandena förändrade. Det är oss i öfrigt klart, att insändarens skildring af det närvarande betrycket är ganska öfverdrifven. För egen del tro vi att den kris, hvaraf vi lida, och som är hufvudsakligen beroende af händelser utom oss, nemligen kriget på kontinenten och den långvariga handelskrisen i England — hade kunnat af riksbanken lätt undanrödjas. Det hade härtill alls icke behöfts några stora summor. Emellertid är det ganska besynnerligt att under allt detta qvarligga, efter hvad l 3. Åspanmälsförråder osålda i landet. Ilär vi med visshet erfarit, betyd hafva dels jordbrukare, trots ,,betrycket, dels handlande vissa smärre städer varit nog oförståndiga att icke silja sin hafre, då de kunnat derför erhålla 10 å 11 rdr tunnan. Hade de handlat annorlanda, så hade vi längesedan kunnat hafva en och annan million riksdaler in i landet, hvilken vexeltillgång hade verkat på riksbankens metallissa kassa och satt denna bank i tillfälle att utgifva mera sedlar, hvilket åter hade verkat mycket på de enskilda bankerna. Det är oss alldeles klart, att denna oförståndiga spekulation, som tillika misslyckats, eftersom priserna nu fallit, har betydligt ökat den förlägenhet, som nu, nära nog hädiskt, utskrikes såsom ruin. Kanske är detta äfven banklagens fel?