Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1866, sida 2

— — ro agstiftning sig herrligt utveckla: jordoruk, bergsbruk, industri, handtverk och handel Det har alltid varit en gåta för mig, huru samma wblysta person, till hvilken nationen står i tackamhetsskuld för en fri handelslagstistning och inlåendet på vägen af tullfrihet, kunnat kontras iera banklagen, hvilken genom sedelutgifningsrå en gifver kapitalet premium, detsamma som skydd, ör att draga sig till bankerna. IIarifrån denna nkonseqvens, som vållat jordbruket så mycket beymmer och bringat det i den financiella belägenhet, hvari det nu befinner sig? Fortfar det nuvarande tillståndet, så kunna lanlets jordbrukare, och dessa äro ju den större deen af allmänheten, anse sig såsom frälsebönder mder kapitalet och i sitt anletes svett arbeta för itt innehafvarne af detsamma i maklighet och ro må uppbära höga räntor till att, hvad man kallar, njuta lifvet. Men det finnes tecken, att sådant icke änge kommer att fortgå. Folken hafva afkastat noblare tyranni än kapitalets och detsammas innehafvares, penningefurstarnes samt deras associatioders i bankbolag, omhägnade af banklagstiftningen, lenna lagstiftning, som de sjelfva åstadkommit. En annan tingens ordning kommer att göra sig svällande, der kapitalisten tackar låntagaren, om lenne vill skaffa honom afkastning af sitt kapital, representeradt genom penningar, i stället för att nu den härdt arbetande måste förödmjuka sig stunlom ända till vämjelighet inför långifvaren eller ock gå från hus och hem. Tåntagare börja tänka: åt kapitalisten sjelf arbeta för att få afkastning af hvad han eger. Denna andra tid — kapitalisterna darra redan, de känna i luften, att den nalkas och att härnäst frihetstrumpeten ljuder, den ller en fiende, som borde och kunde, om han ville, vara vän. Juggernaut kommer icke att vördas i evighet och kristendom skall väl någon gång bl sanning. så att den som arbetar, må få äta. Ni, redaktionen af IIandelstidningen och andra för allmänt väl sträfvande organer böra afvärja denna storm genom att öfvertyga representanterna af kapitalet, att deras välde, sådant det nu inom de moderna samhällena gestaltat sig, är oberättigadt, samhällsupplösande och enerverande för nationen, och gören det fort, ty förtviflan börj intaga månget hittills lugnt sinne, då verkliga lutor afvisas med, hvad man kunde kalla, hå hvad åtminstone så kännes. Ni bör vis: kerhet är bättre än hög ränta och att jord är fö : än en papperslapp. fulltecknad med namn af ingsli Dörjen med att ifra för en änner privileginm, som uppatt bilda sig. der handel , men gör sådana banker a för det rena jordbruket: verken derhän, att jordbrukaren åter må kunna ega sin jord och a den. Då kan det blifva en stark nation uti rt he land, emot öfvervåld skyddad af andra kr än dem som banklagstiftningen har frambesvurit. Opartisk. — — ———— Trogne vår önskan att låta olika meningar fritt uttala sig i våra spalter, så långt utrymmet det medgifver, hafva vi meddelat denna ytterligare insända uppsats röande Sverges mycket öfverklagade bankörhällanden. Då vi nu gå att mot densamma göra en och annan gensägelse, böra vi först anmärka, att när man talar om Sverges banklagstiftning såsom grunden till vår redan inträftade eller förestående ruin, så borde väl samma följder hafva inträdt der, hvarest man har enahanda lagstiftning. Nu närma vi oss mest till det skottska bankväsendet, och i det landet erkännes allmänt, att det just varit bankerna, som väsentligen befrämjat Skottlands stora måga. Och dock hafva dessa banker ännu långt mera än de svenska dragit åt sig landets stora och små kapitaler. Men härmed hafva besparingar blifvit gjorda, som sannolikt eljest blifvit försummade, och härmed hafva de uppsamlade kapitalerna kommit näringarne till godo, i stälet för att ligga värdelösa och ofruktbara. Det är genom bankernas bemedling detta skett och bör ske. Ty dessa gifva — när de hvila på solida grunder — icke blott en afkastning å de insatta medlen, utan illika säkerhet. Så sträfvar hvarje man att äga ett i någon bank insatt disponibelt apital, som tillika ger honom en måttlig afkastning. Det är dit bankväsendet skall äfven led Hvarje person, som drifver någon afkall småningom förskaffa sig löpande 8 fär, räkning med en bank, så att liqviderna komma att göra genom anvisningar på ban ken. Härmed besparar man sig att hålla kassa, har sina penningar i god säkerhet och har tillika på dem någon ränta. När alla de kapitaler, som förut lågo förvarad i kassakistorna, sålunda blifvit förflyttade till bankerna, så har ju landets rörelsekapital derigenom blifvit betydligt förökadt. Samma ändamål vinnes ock med de s. kreditiverna, med den olikhet att det är banken, som här håller en del af sitt eget kapital disponibelt åt kreditivtagaren. Denne kan, om han vill, uttaga kreditivet på en gång och betrakta det såsom fast lån. För allt hvad han sedermera sätter in erhåller han full ränta, med rättighet att städse, under kontraktstiden, kunna uttaga beloppet vid ansordran. Och för denna stora sörmån betalar han endast en procent om året å kreditivets totalsumma. Den ins:e, som här tagit till orda, underskattar denna förmån och har uppställt aken så, att kreditivet är ett lån, hvarör man, under vissa förhållanden, kan komma att betala ända till 10 procent. Vi veta ej hvarsöre han nöjt sig med fio procent, han kunde lika gerna tagit hundra. Ty har jag ett kreditiv å 10,000 rdr, så blir kreditivafgiften derå 100 rdr. Har man ej under året uttagit mer än 100 rdr, så lir det onekligen en hög ränta. Men det r visserligen ej för mycket att banken erhåller 100 rdr för det den håller 10,000 rdr under ett helt år ögonblickligt disponibla åt kreditivtagaren och derjemte lemnar honom 6 proc. å sin i banken insatta kassa, inom kreditivets belopp. — Det är besynnerligt huru en person med något omdöme i affärer kan underskatta den stora fördelen af denna bankfunktion. Bankrörelsen utgör intet pririlegium i vårt land. Den rörelse, som hvar och en, hvilken uppfyller vissa i allmän lag stadgade vilkor, kan grunda och öfvertaga, utgör intet privilegium. Vi hafva förut visat detta. Denne ins:e talar emot de enskilda bankernas sedelutgifning, men använder, eget nog, emot denna rättighet de enda skäl som, enligt vår uppfattning, tala för densamma. Ått ei ogilla sedelutgifningen beror bland annat derpå, att vi betrakta sedeln såsom mynt, hvars utgifvande bör tillkomma staten allena, likasom präglingen af det metalliska myntet, och synes det oss onödigt, att staten uppoffrar denna inkomst åt enskilta korporationer. Men utan tvifvel kunna bankerna i vidsträcktare mån tjena de enskilte, särdeles hvad uppoch afskrifningsräkningar angår, derigenom att de kunna hålla en stor kassa, hvarför de ej betala ränta. Att kFautalang härmad Aragag mara E mrs OK Fa kr oDoo0hO:MM:H—M-QMAHeA Ud-:— — ———