Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 2

en ökad mångfald, hvarigenom sjösorsvaret, i likhet med armåen, måste utgrena sig i mer än en vapenart, på det hvar och en uti sin särskilda del må kunna ernå en tidsenlig fulländning och sålunda gemensamt frambringa den mångsidiga stridsskicklighet, hvilken för alla vore omöjlig. Icke destomindre lär det val vara obestridligt att, ehvad än uppfinningsförmågan må framkalla i anfallsväg under vattenytan, så måste öfvervattenskroppen fortfarande vara pansarklädd, till skydd emot det redan nu brukliga artilleriet. Det är dock en temlig allmän benägenhet att anse pansarklädnad å fartyg endast vara ett tillällighetsarbete, hvilket snart kan eller måste läggas åsido i följd af artilleriets växande kraft, hvarefter, förmenar man, den nakna träsidan ånyo, i form af tvåoch tredäcksskepp, skulle uppträda och afgöra striderna på oceanen. Såsom ett stöd värför anför man medeltidens pansarklädde riddare, hvilka bortlade stålrustningen när krutet uppfanns. Denna liknelse, ehuru nära till hands, är icke hållbar, och den derunder framställda förhoppning sannolikt lika aflägsen som judarnes efterlängtade Messias. De skäl som föranledde medeltidens krigare att aflägga pansarklädnaden äro icke tillämpliga. Å fartygen kan pansarns styrka till en ännu okänd gräns fördubblas, dels medelst tillökning i fartygets dimensioner och en dermed motsvarande förmåga att bära tyngre pansar, och dels, på sätt Ericsson gjort, genom att borttaga större delen af den för fienden synliga öfvervattenskroppen, för att å den ringa del som återstår kunna koncentrera en så mycket starkare pansarklädnad. Riddaren deremot, sedan han, i mån af anfallsvapnens fulländning. ökat tjockleken på sitt harnesk från två ell tre linier till nära en tum, kunde ej derutöfver gå utan att digna under bördan. Dervid fanns icke någon hjelp. Ingen dödlig kunde öka dimensionerna i hans ryggknotor, ej heller borthugga delar af hans kropp, för att, såsom å monitorerne, gifva den derigenom inskränkta ytan en så mycket starkare bepansring. Men ännu mer. Riddaren, då han påklädde sig den tunga rustningen, beröfvade ej blott sig sjelf, utan äfven sin häst snabbhet i rörelsen, då deremot det aldrig trötta pansarfartyget bibehåller samma hastighet som hvarje annat fartyg ernått, samt kan än ytterligare öka den genom att fördubbla ångmas nens kraft. Skulle man framdeles komma derhän, hvad dock för närvarande synes tvifvelaktigt, att artilleriets styrka öfvervinner pansarsidans hållbarhet, blir det dock alltid en relativ fördel att pansarkläda ett fartyg, enär besättningen der ombord måste vara bättre skyddad och följaktligen mer stridbar, än besättningen bakom en naken, antändbar, lätt splittrad träsida, hvilken af bomber och glödgade kulor tillintetgöres innan de stridande nalkats hvarandra inom det kortare afstånd, hvilket erfordras för att angripa en pansarsida. Den ifrågavarande liknelsen, ehuru ofta använd, är missledande och uthärdar ej, såsom sagdt är, profvet. —