Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 augusti 1866, sida 2

andedrägt. Mina Systrar sågo först på mig och sedan på hvarandra. — Var så god, miss Barbara, och koncentrera er uppmärksamhet på edra studier, — sade miss Xhymper, utan att ens lyfta ögonen från stilarne. — Jag — jag — det vill säga, pappa jag hörde — — Var så god och icke hör någonting under lektionstimmarne — afbröt miss Whymper. — Men pappa ropar på mig, och — — I sädant fall, skall man skicka efter er. Vi vilja nu gå vidare, mina unga damer. — Barbara! Barbara! kom hit! Säg miss Vhymper, att jag behöfver dig! Jag spratt ater upp, och miss Whymper böjde på hufvudet så litet som möjligt, sägande: — Ni har min tillåtelse, miss Barbara, att draga er tillbaka. Jag var alltid nervös i min fars närvaro; men den plötsliga och ovanliga kallelsen gjorde mig denna morgon mer än vanligt rädd. Jag sprang emellertid ned och inställde mig darrande vid dörren till frukostrummet. Han gick af och an mellan bordet och fönstret. Hans kaffe stod orördt i koppen. I handen kramade han ett öppet bref. Då han såg mig vid dörren, stannade han, kastade sig i en fåtölj och vinkade åt mig att komma närmare: — Stå der, Barbara, -— sade han, pekande på en särskild ruta i mattan. Darrande från topp till tå, kom jag fram och stod der, väntande, lik en brottsling på sin dom. l — Hm! Kan du inte se upp? Jag såg upp: ned igen; blef röd 802