Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1866, sida 2

5t Gana hviskande som genom en af oss båda värderad vän blifvit underrättad om det hvarpå ni nu syftar. Jag vet att ni nyligen drabbats af en stor, oväntad förlust. Jag vet att ni i dag har en större liqvid, hvarpå hela er existens beror, samt att ni ej hunnit anskaffa den erforderliga summan, och jag har skyndat hit med det outsägligt ljufva hoppet att få försona min fars fel. Om ni visste huru varmt jag bedt Gud derom! — Men säg, o, säg att ni antar mitt tillbud! Besinna att det är det enda sätt hvarpå jag kan återupprätta min fars minne, och ni kan, ni får ej vägra mig det efter den törlåtelse edra läppar nyss uttalat! Dessa ord yttrades med en sådan innerlighet och upprigtighet, att de trängde till djupet af Gjörvells själ. — Han stod några ögonblick orörlig och tvenne stora tårar, de första sedan många, många år, ert hjerta ej förblifva döft för tacksamherullade ned öfver hans insjunkna kinder. — Derefter utbredde han sina armar, oförmögen att yttra ett ord, och den unge mannen störtade till hans bröst, I detta ögonblick syntes en fin, smärt qvinnoskepnad mellan de öppna glasdörrarne utåt trädgården. Det var Alma, som med glädjetårar i sina ögon betraktade försoningen mellan sin fader och sin älskling, Gjörwells blick uppfångade hennes gestalt, innan hon hann smyga sig bort. — Min dotter, utbrast han, — kom och tacka den, som återskänkt dig din far! De båda unga räckte hvarandra handen, och den blick de utbytte upplyste Gjörwell om allt. Han förstod nu meningen af de ord Figueras skrifvit i sitt bref: ,, Måtte