Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 augusti 1866, sida 2

med trågan om otverstyrelsen tor landets Skolvaen i allmänhet Den ,.goda affären. Rörande den famösa bortslumpningen af Gellivara-bolagets pantsatta jernvägsskenor berättar Dagl. Alleh:a några omständigheter, som göra denna affär ännu mera tvetydig. Tidn:n återgifver först Handelstidningens föregående uppsats i ämnet och yttrar derefter: sNågra rättelser och tillägg torde härvid vara på sin plats. Handelstidningen antager såsom säkommer att rikta sig på dessa affärer. Vi betvifla högeligen detta, ehuru det ä årt att i denna punkt a någonting med visshet, emedan man märker fi att bemantla det verkliga förhålandet, hvart man vänder sig. Hvem som inköpt det ifrågavarande partiet jernvägsskenor skulle till och med vara tvifvelaktigt, om vi icke hade uppgiften att det var häradshöfdingen C. J. Djurberg, så att säga ifrån officiel källa, nemligen från auktionsförrättaren sjelf, hr stadsmäklaren Hierzeel, hvars trovärdighet bör vara öfver allt tvifvel. Icke desto mindre p en insändare bestämdt att det var bankdirektören Wallenberg, som jemte en annan till namnet uppgifven person, icke häradshöfding Djurberg, var den enda tillstädesvarande spekulanten, hvilken stannade för högsta anbudet. Insändaren betviflar att häradsh. Djurberg ens var n ande. Huru detta nu egentligen förhåller s svårt att säga: den förklaring, som skulle ligga närmast till hands och som skulle kunna förena motsägelserna, vore att hr bankdirektören Wallenberg vid tillfället uppträdde som ombud för häradsh. Djurberg. Men då detta äfven har åtskilligt emot sig, lemna vi saken med uttryckande af vårt tvifvel om rigtigheten af Handelstidningens antagande, att den gjorda ansenliga vinsten kommer Enskilda Bankens aktieegare till godo. Ovilkorligen borde väl då vid auktionstillfället uppgifvits att inropet skedde för dess räkning -vare sig nu genom hr Wallenberg eller hr Djurberg. Ty icke vill väl Enskilda Banken såsom sådan sticka under stol med sina handlingar? Det är visserligen sannt, att den handling vi nu klandra blir en i moraliskt hänseende ful affär, egentligen då när pantinnehafvaren sjelf köper panten, men den blir ändå fulare, i fall han skulle masquera att han köpt, men ändock lägga sig till med vinsten. Något sådant tilltro vi icke någon offentlig institution. Likaledes böra vi upplysa, att, enligt hvad oss är meddeladt, Stockholms Enskilda Bank icke är pantinnehafvare af det stäloch jernparti, hvars försäljning nu blifvit tills vidare instäld. Om orsaken till detta inställande äro uppgifterna något olika i A. B. mot de af oss lemnade. Å. B. uppgifver, att det skett på framställningar från egarnes sida mot försäljningssättet. Ifrån hvilken sida den än kommit, vore det kärt få antaga, att man studsat litet tillbaka för kollisionen med den allmänna rättskänslan. Hvad deremot beträffar den af H.-T. vidrörda försäljningen af ångbåtsbolagets Stockholm—Göteborg fyra fartyg för ett som man kallar vrakpris, så hafva vi, liksom Handelstidningen äfven antager, hört uppgifvas, att bankdirektören Wallenberg var den, som egentligen skördade vinsten, ehuru han icke synligen framträdde såsom köpare. Vi veta, att det sätt, hvarpå denna försäljning i en hastig vändning bragtes till stånd, i Göteborg — der flertalet af aktieegarne fanns — framkallat en rättmätig förbittring, som ännu fortfar icke allenast ibland aktieegarne utan äfven inom en stor del af samhället. Mot dåliga, af lagen oåtkomliga handlingar finnes intet bättre korrektiv än den rättänkande allmänhetens ogillande, och vi antaga, att Stockholms samhälle ej ser dylika handlingar i annan dager, än hvad som vi hört vara fallet i Göteborg. I en sednare nummer af Dagl. Alleh. läses följande insända upplysning: Då sanning bör vara den förnämsta faktorn äfven inom den offentliga diskussionen, anser sig undertecknad, i anledning af åtskilliga tidningars berättelser och derifrån härledda utläggningar, angående offentlig auktion på 1. 840 tons uti Stockholms Enskilda Bank hypotiserade rails, skyldig upplysa, att omedelbart före auktionen den öfverenskommelse blifvit välvilligt träffad och sedermera bekräftad, att så vida den blifvande köpeskillingen innan Augusti månads slut af hypotekets egare godtgöres, de inköpta rails komma att till honom åter as. Iläraf följer, att någon vinst af den, först efter upprepade gånger gäldenären erbjuden omsättning af en för månader sedan förfallen skuld, verkställda försäljningen icke varit hvarken af fordringsegaren eller köparen beräknad, om än en klok omtanke gjort det i viss mån nödvändigt att genom en dylik mots lag icke stridande åtgärd bringa ett utländskt bolag till punktlighet. Stockholm den 31 Juli 1866. Det utländska bolagets härrarande ombud. Denna upplysning är ganska vigtig och är naturligtvis ägnad att ställa saken uti en annan dager, hvad pantinnehafvarens egennytta angår. Det lörundrar oss då att icke Aftonbladet, i stället för att söka försvara transaktionen, upplyste om detta förhållande. Nu säges emellertid att anbudet till Gellivara-bolaget gjordes ,,omedelbart före auktionen, hvadan det tyckes som den i tid väckta allmänna uppmärksamheten på saken haft en helsosam verkan. Det finnes dock alltid en chance för inroparne att få behålla vinsten, med ett räddadt sken af generositet, nemligen om Bolaget ej kan betala den stora samman före månadens slut. Under alla förhållanden hvarstår hela transaktionen såsom allting annat än, bankmessig-. Det anstår ej en bank att förtjena på inköp af panter till underpris; cert, att det är Stockholms Enskilda Bank som