Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1866, sida 2

tillryggalagt vägen fram och tillbaka mellan Lucys koja och staden, då han slutligen på afstånd varseblef Alma, åtföljd af Dido, som på hufvudet bar en stor korg. Ingen annan vandrare syntes till på vägen. Han skyndade således fram till den unga flickan, som med ett sorgset leende räckte honom handen. Gana märkte genast den skugga af svårmod, som sväfvade öfver Almas sköna drag, han tyckte sig till och med varseblifva att hon gråtit, och han fruktade att hon redan visste allt. Han qvarhöll således hennes hand och utbrast, för att skaffa sig visshet: — Min Gud, hvad har händt? Du ser så upprörd ut. Jag besvär dig, dyraste Alma, meddela mig allt. Du vet ju att din sorg är också min. Alma gaf honom ett tecken till tystnad och hviskade hastigt: — Jag har mycket att meddela dig, men Dido bör ej höra det. i Derrefter fortfor hon till slafvinnan: — Gå förut, Dido, till Lucy och vänta mig hos henne; jag kommer snart efter. (Forts.)