Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1866, sida 1

som dessa få timmar hade åstadkommit i faderns anletsdrag, ehuru han uppbjöd all sin förmåga att visa henne en lugn och leende min. Hennes hjerta sammantrycktes af en smärtsam aning, och, i det hon förde honom till ottamanen, fortfor hon med smekande röst: — Sätt dig nu här hos mig, min far, och hvila dig, ty du ser så trött ut. Alma brann af nyfikenhet att få höra något om den nattliga utfärden, men hennes fina instinkt sade henne att detta måste vara ett smärtsamt ämne för fadern, och hon nämnde således ej n derom, i hopp att köpmannen sjelf skulle vidröra denna sak. Gjörwell satte sig, och i det han alltjemt höll sin dotters hand i sina, sade han: — Ja, jag är verkligen trött, — men här hos dig, mitt san, känner jag mig så väl Du öfverger mig ju inte? Det låg så mycken hemlig smärta i dessa ord, att Alma rördes deraf i sitt innersta. En stor sorg måtte hafva drabbat dig, min far, då du kan hysa det ringaste tvifvel i detta hänseende. Förgäfves söker du att dölja för mig att du är djupt bekymrad. 0, jag ber dig, låt din dotter dela dina sorger! — Barnsligheter, svarade köpmannen och tvang sig att småle; jag är trött och olustig efter en genomvakad natt, se der allt, du lilla toka! — Min far, du är grym, ty du ökar min ångest genom din förställning. Kärlekens blick är genomträngande och du söker dölja något för mig. Du älskar mig då inte mera, efter du ej anser mig värd ditt förtroende? s — Nå väl, sade köpmannen långsamt och tvekande, — jag är bekymrad, ty — Figucras har lemnat oss. -IIluru! utbrast Alma bestört, — du säger detta med en ton, som, — är han kanske — död?