Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 juli 1866, sida 1

Här kast: de han sig på en rottingssoffa, öppnade skrifvelsen med otålighet och liste: Sennor Gjörwell! Da ni liser dessa rader har jag redan för alltid lemnat det för mig oförätliga S:t MmartlrsSaledes också an, afbröt köpmannen sin läsning med ett bittert leende, i det han lät brefvet sjunka ned mot knät. — Vännerna hafva samma instinkt som rättorna, hvilka sägas fly från de fartyg, som äro bestämda att förgås! Derefter återtog han sin afbrutna läsning: -Ni förvånas säkert häröfver, men en oeftergitlig pligt jagar mig härifrån. — Ni känner redan min historia och vet att min syster Carmen i Sevilla föll ett ofler för en bofs förförelse, samt att ett af de skäl hvarför jag blef sjöman var att uppsöka förföraren och utkräfva hämd af honom. Jag har funnit honom och äfven hämnats, ty denne man var Hodges, befälhafvaren på skonerten Arkansas, hvilken förstördes i Gustavias hamn. Under hela resan mellan Newyork och S:t Barths, visade Hodges mig en instinktartad motvilja, ehuru han ej förrän i sista stunden visste hvem jag var, och denna motvilja yttrade sig slutligen 1 verkliga förolämpningar. Detta ökade mitt hat till denne man, med hvilken det var min afsigt att i land utkämpa en ärlig strid. Men samma. afton vi ankrat i Carenagen stegrade en ny förolämpning mitt länge återhållna raseri till det yttersta. Min enda tanke blef hämd, ögonblicklig. förfärlig hämd! — Jag sprängde således fartyget i luften, sedan jag bragt mig sjelf i säkerhet. En egen Försynens skickelse gjorde att jag blef emottagen och vårdad hos er, hvilken jag förorsakat en kännbar förlust. Er oegennyttiga godhet väckte milt slumrande samvete, och jag började reflektera öfver den förfärliga handling jag begått, och hvar igenom jag äfven förspillt oskyldiga menniskors lif. Det förådlande umgänget med er hulda dotter ökade ännu mera min ånger, hvilken stegrades till det högsta den afton ni upplaste bre sivet från skoner