Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1866, sida 1

le således att klättra bland de hopade stenarne, hvilka ofta gåfvo vika för deras tyngd och rullade utför. De vågade likväl ej länge fortsätta denna farliga vandring utan började betrakta klippväggarne på båda sidor om sig, för att om möjligt kunna uppklättra på någon af dem och derifran å en öfversigt af förstörelsen. Ett litet klipputsprång erbjöd dem fotfäste, och derifrån arbetade de sig med lifsfara högre upp till en rymligare afsats, hvarifrån de kunde påräkna en vidsträcktare utsigt. Här stannade de för att hemta andan och riktade sina blickar åt det håll der ravinen krökte sig mot norr. — Det ofantliga stoftmolnet hade emellertid börjat skingras af nattvinden, och månen kastade en matt belysning öfver den obest! ligt vilda scenen. De trodde knappt sina ögon, ty den närmaste trakten hade på dessa så minuter undergått en fullkomlig förändring. På den punkt, der nyss den branta, terrassformiga klippväggen hade ändrat ravinens riktning, gapade nu ett vidsträckt, mörkt bråddjup, ur hvilket glesa stoftmoln ännu höjde sig, och de sågo till sin häpnad att den stenvall, uppför hvilken de hade klättrat, slutade tätt invid detta svalg. Om de hade fortsatt sitt vansinniga klättrande uppför densamma, skulle de antingen hafva plötsligt nedstörtat i djupet eller blifvit tillbakakastade i ravinen och krossade af nedrasande klippblock. — Tysta betraktade de denna graf, i hvilken en högre vilja nedsänkt den ofantliga skatten, så att den för evigt var oåtkomlig för menniskohänder, och ju längre de stirrade på denna. outsägligt dystra tafla, desto tydligare insågo de, att ingen mensklig makt förmådde återbringa dessa rikedomar i dagen. Denna förfärliga visshet utöfvade ett olika inflytande på de båda männen. Gjörwell uppgaf en klagande suck och nedsjönk likasom tillintetgjord på stenhällen. Han var fullkomligt förkrossad och oförmögen af en enda redig tanke. Figueras deremot stod-tyst och orörlig med korslagda armar och blickade upp