Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juli 1866, sida 1

skyndade bort genom ravinen öfver stenhopar och klippstycken, medan berget bakom dem röt likt en sårad titan, och enstaka knallar, likt dånet af artillerisalvor, förkunnade klippornas sanmanstörtande. Slutligen hördes en enda sasaväckande skräll, likasom hade himmel och jord sammanstörtat, och derefter bortdog ljudet, till dess allt slutligen åter blef graftyst i den månbelysta ravinen. De båda männen stannade nu och vände sig om. Allt var nu tyst, och de tyckte sig 1 kunna höra sina hjertans slag, medan de med häpnad betraktade ett tätt, svart moln, som höjde sig upp mot den klara ethern från det håll der grottan var belägen. Likasom på en gemensam öfverenskommelse återvände de derefter långsamt till skådeplatser för den fö ga scen de nyss bevittnat. Båda voro nästan öfvertygade att deras förhoppningar ågo begrafda i djupet, men de ville åtm förvissa sig derom, ty först när lifvets pulsar upphöra att slå, slocknar äfven hoppet. Utan att yttra ett ord gingo de således tillbaka, nästan utan att reflektera öfver denna åtgärd, ty de voro båda två likasom bedöfvade af den tara de så underbart undgått. Det ofantliga stoftmomet, som de redan på afstånd varseblifvit, hade emellertid uppstigit högre och förorsakade en nästan fullkomlig skymning i den trånga ravinen, hvarigenom de båda männen blott med den största försigtighet vågade gå framåt, emedan de fruktade att någon remna hade öppnat sig. Men de nödgades snart stanna, ty hvarje vidare framträngande blef omöjligt. En ofantlig massa stenar hade nedrasat och fyllt ravinen på ett ansenligt afstånd från den punkt der grottan varit belägen. Men emedan de ville öfvertyga sig, kosta hvad det ville, huruvida någon förhoppning fanns att återvinna de förlorade rikedomarne, beslöto de att stiga uppför denna stenvall, som sluttade nedåt Iden sida der de befunno sig. Beslutsamt började stan