Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1866, sida 1

lyst, och i den förhoppning att från det närvarande mötet må ett godt exempel utgå till landsorten. Härefter öfvergick man till behandling af de särskilda frågorna. Den första frågan var af följande lydelse: Huru böra under nu gällande näringsförfattningar industriidkaren och handtverkaren i städerna isynnerhet, med någorlunda grundadt hopp om framgång, organisera sin verksamhet för att befrämja sitt yrkes utveckling till såväl egen, som förbrukarens sanna belåtenhet och gagn? Hr A. E. Schuldheis (kammakare i Stockholm) öppnade diskussionen och förklarade, att frågan var af största vigt ej blott för handtverksföreningarna särskildt, utan äfven ur statsekonomisk synpunkt. Talaren ansåg sig visserligen icke kunna lösa frågan, men han dristade sig likväl taga till ordet för att uttala sin åsigt och uppdrog för det första en skildring af tillståndet för 40 å 45 år sedan, som talaren erinrade sig mycket väl. Han mindes både handtverksmästarens, gesällens och lärlingens ställning och inbördes förhållanden och äfven konsumentets behof och anspråk. Industrien hade då att kämpa mot det strängaste skråsystem och den strängaste tull-lagstiftning, hvilka icke åstadkommo något godt. Handtverkerierna hade inga mönster att tillgå och kunde ej följa med sin tid i andra länder. Konsumentens anspråk var likväl mycket modestare än nu, och man nöjde sig att komma till producentens högst tarfliga bod eller hans hvardagsrum för att sjelf efterfråga varan. Nu har konsumenten andra behof och andra anspråk och vill att producenten skall lägga fram sitt arbete på ett för den förre beqvämare sätt. Den svenske producenten har också nu att kämpa mot utlandet, som med sina billigare produkter drager köparen till sig. Man måste söka få klart för sig orsaken att utlänningar kunna sälja billigare. Icke kunna de svenska priserna vara höga i följd af råmaterialiernas dyrhet och svärhet att anskaffa. Dessa materialier äro tvärtom i de flesta fall billigare hos oss än annorstädes. Nej, orsaken ligger, menade talaren, i arbetssättet. Sverge har dock i sjelfva verket stora fördelar i detta afseende, om det vill tillgodogöra sig dem, framför Tyskland och Frankrike, ty vi hafva öfverallt vatten, som kan begagnas till drifkraft, men vi begagna det tyvärr nästan alldeles icke. Om man kommer till Belgien, finner man vid minsta vattenfall en dragrem utsatt för att drifva någon tillverkning, större eller mindre. I Sverge kunde man på samma sätt. N efter tillgodogörande af redan befintlig drifkraft, påpekade talaren nödvändigheten att, liksom i andra länder, synnerligen i Frankrike, på fördelaktigt sätt fördela arbetet. Då hvar och en har sin specialitet, kan man uträtta mera än annars och lemna till billigare priser. I utlandet finnas hela byar eller småståder, som hatva hvar sin specialitet, och der husslöjden således är rätt använd och väl betald. Talaren lade derföre handtverkarne på hjertat att söka fördela arbetet samt för öfrigt så mycket möjligt är begagna sig af maskiner. För anskaffande af dessa sednare, voro associationer på det högsta att rekommendera. i Hr Landqvist (spegelfabrikör från Wenersborg) trodde icke att de af hr Schuldheis uppgifna medlen voro de som förde snabbast till målet, Han lade största vigt på undervisningsväsendets bättre ordnande, synnerligen för de tekniska skolorna; men derjemte framvisade talaren nyttan af associationer. Vår tid nöjer sig ej längre med husfiten. Det fabrikationen i stort, hvarom det numera är fråga, och på det arbetaren måtte dervid kunna bäst tillgodogöra sin arbetskraft, är det nödvändigt att han associerar sig med sina yrkesbråder. Hr Carl Grafström (konditor i Stockholm) ville visserligen sätta bildningen i främsta rummet, men man får ej glömma, sade han, att bildningsanstalterna ej verka genast. Vid detta möte kunde ej annat komma under öfverläggning än hvad son kan verka hastigt, och i det fallet instämde talaren hufvudsakligen med hr Schuldheis. Vi måste uppmärksamt betrakta hvad som göres i andra länder och taga tiden i akt. Sjelfva behöfva vi dock ej göra vidlyftiga experimenter, ty dessa äro redan gjorda i utlandet och vi behöfva endast tillegna oss resultaten. Hvad associationsväsendet beträffade, hade talaren visserligen ingenting deremot att invända, när det råga om stora fabriker; men ett samhälles lycka ligger icke, fortfor talaren, i stora fabriker, utan i väl uppöfvade hassläjder. Fabrikerna förstöra familjelifyet. Individen bör vistas så mycket som möjligt i sitt hem. Sedan herr Landqvist, hvilken uppträdde ftera gånger under diskussionen af första frågan, ytterligare försvarat sin sats om nödvändigheten att först och främst anskaffa goda bildningsanstalter samt sedermera visa arbetaren fördelen af åssociationsväsendet. yttrade hr Granlund (vagnsfabrikant från Grenna) att man väl icke bohofde klaga öfver brist på bildning bland de industriidkande; men hvad vi lida brist på är rörelsekapital. Det är denna brist, som åstadkommer att det står klent till för handtverkaren i landsorten. Den store inidkaren kan nog få förlagskapital, men det ir ej så lätt för den mindre, och det vore önskligt att någon förbättring kunde inträda i detta afseende. M Kapten Alf Björkman ansåg att man icke borde glömma att göra sig noga reda för hvilka näringsgrenar voro för Sverge de lämpligaste och derefter hålla sig endast till dem samt låta de öfriga så småningom försvinna. En annan vigtig fråga är den om afyttrandet af industrialkstorna. Det var ej blott i hr Schulheis ungdom det gick för sig att i hvardagsrummet vänta på köparens ankomst. så går det tyvärr till ännu i Sverge. De flesta A ——— åt hvalfvet äro de fyra teakkigfana n