Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1866, sida 1

rymden. Då han svängde facklan för att öka lågan, glittrade en mängd kristaller från bergväggarne emot honom likt de skälmska ögonen af otaliga bergandar. En sval, men tillika frisk luft herrskade i denna imposanta, af någon väldig naturrevolution danade grotta, och på flera ställen nedhängde besynnerliga hergformationer i form af istappar. Det såg ut som hade en flytande massa neddroppat från taket, men plötsligt blifvit afkyld och derigenom bildat dessa tappar, hvilka erinrade om droppsten. I detta ögonbiick hann Figueras fram till hvalfvets ingång, och äfven han stannade, öfverväldigad af den på en gång vördnadsbjudande och storartade scen, som så plötsligt framställde sig för hans blickar. Skenet från de båda facklorna tillät nu våra skattgräfvare att taga en noggrannare öfverblick af grottan, hvars bakgrund tycktes sträcka sig djupt in i berget. Öfver sig sågo de nu tydligt de framskjutande bergklintarne, hvilka tycktes hota att nedstörta vid den minsta skakning, och hela srottans inre erinrade om de kolossala, men bräcokliga ruinerna efter en göthisk kyrka. De uppfattade nu vigten af den i beskrifningen gifna varningen, ty det minsta buller, — till och med ljudet af deras steg, återskallade med en öfverraskande kraft bland dessa klyftor, och det var högst sannolikt att ett starkare ljud skulle förorsaka ett ras bland dessa förbrända, urholkade klipphvalf. Den storartade synen förmådde likväl ej länge fängsla dem, ty vissheten att de nu befunno sig i skatternas omedelbara grannskap samt begäret att tillegna sig dem förjagade snart alla andra intryck. Figueras framtog ur bröstfickan sin allidne anförvandts karta och beskrifning samt läste half. högt: ,Om man från den punkt, der ingången utmynnar i hvalfyet, följer den högra be-geaggen, hppnar man shart ett i hvalfrot längt framskjutande utsprång. Just vid denna klippuddes änd