Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 3

I Dagligt Allehanda läses efterföljande insända uppsats: Provincialläkare eller Näringsidkare? Via öfverläggning inom borgareståndet rörande anslagen under S:de hufvudtiteln, i fråga om väckt motion om löneförhöjning åt provincialläkarne, behagade hr rådman Björck yttra, att ,,föremålen för ifrågavarande anslag ej kunna betraktas såsom statens tjenstemän, utan böra fasthellre såsom näringsidkare anses. En annan rådman, IIenschen, sökte bemöta denna irriga mening och ansåg dem verkligen vara statens tjenstemän, thvilket bevisades bland annat af den för dem gällande instruktion. För att komma rådman Björcks vetande till hjelp i denna del af Sveriges embetsmannastatistik, kunde herr Henschen äfven hafva åberopat statskalendern och K. M:ts nådiga resereglemente af den 10 November 1865, deruti provincialläkarne finnas upptagna i samma klass som departementschefer i fångvårdsstyrelsen, generalpoststyrelsen och generaltullstyrelsen, öfverstelöjtnanter. majorer, professorer vid universiteten, tulldistriktschefer m. fl., men der näringsidkare — såsom sådana — saknas. Då rådman Björck alltså tydligen icke aktat nödigt att taga reda på provincialläkarnes verkliga ställning och åligganden, vilja vi söka visa, att hans jemförelse ej håller streck: 1. En näringsidkare eger att bosätta sig hvar som helst och der han för sitt yrke finner det fördelaktigast; en provincialläkare måste bo på den för honom bestämda station och får icke utan permission resa utom sitt distrikt (Kgl. M:ts nådiga instruktion för provincialläkare af år 1822 8S 4 och 5). 2. En näringsidkare kan för sin tillverkning eller sina varor betinga det pris han behagar; en provincialläkare är förbunden att icke neka någon sin hjelp, som honom derom anlitar, och eger icke rättighet att förut betinga sig något arvode, utan måste efter yttersta förmåga, enligt ed och samvete, bemöda sig att den sjuke till helsan återställa, han må vara rik eller fattig (instruktionen 8 6), och först efter slutad behandling får han se, om man vill eller kan hononera honom. 3. En näringsidkare kan sjelf disponera öfver sin tid och af ingen emot sin vilja kommenderas ur sitt rum eller sin bostad; en provincialläkare kan aldrig säga: ,,denna timme tillhör migDag eller natt, i godt eller ondt väder, är han skyldig att, ofta i ett eländigt fordon, till häst eller till fots, på obanade vägar, göra stundom vådliga färder, för att åt den lidande räcka en bjelpande hand. 4. Då en näringsidkare blir äldre och af sjuklighet eller andra orsaker icke sjelf kan sköta sitt yrke, kan detta förestås af en medhjelpare, under hans tillsyn; då provincialläkaren blir äldre och hans helsa, genom ansträngande tjenstgöring i ett besvärligt distrikt, blifvit förstörd, så att han icke med samma påpasslighet kan sköta sin praktik, så aftager denna, klienterna vända sig till en yngre läkare och den gamle blir reducerad till den otillräckliga lönen för sig och sin kanske nu talrika familj. Månne det vore så obilligt, att han vid denna tid finge en löneförhöjning, till någorlunda likhet med andra statens embetsmän af hans samhällsställning? Vi tro icke, någon skall påstå detta, som gjort sig besvär taga reda på en provincialläkares i landsorten verkliga ställning. Vid jemförelsen af denna med en näringsidkares, hafva vi imellertid endast funnit olikheter, såvida icke meningen skulle vara, att han närer sig af sitt yrke, sin tjenst — men i detta fall delar han öde med alla tjenstemän, snart sagdt med alla menniskor. Hvad är t. ex. en litterat rådman i Göteborg annat än en sådan näringsidkare? Han är stadens embetsman, tillsatt af magistraten, och närer sig af en lön, stor 7,000 rdr rmt. Provinciallåkaren är statens embetsman, tillsatt af K. M:t och måste nära sig af en lön, stor 1500 rdr rmt. Här finnas alltså både likhet och — en stor olikhet! Vid förra riksdagen anfördes såsom skäl emot en löneförhöjning åt provincialläkarne, att kommunerna böra försörja sina läkare. Detta är lättare sagdt än gjordt. Det låter tänka sig med en större, rik kommun; men då läkaren blifvit stationerad i en liten och fattig kommun, hvars medlemmar knappast kunna försörja sig sjelfva, huru vår det då? Han kan visserligen söka sig en bättre plats, men att flytta ifrån ett ställe, der man en längre tid njutit vänskap och förtroende och som ej har annat fel ån sin fattigdom, är svårt nog. Osäkert också, om på den nya platsen blefve bättre. Fattigpraktiken på landet blir alltid proncialläkarens säkra lott, och hvad den inbringar är lätt insedt. Fattig provincialläkare. — —