Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 2

eSVIS. Ä Göteborg den 26 Juli. Svensk Jernvägsmateriel. Det lärer väl ej vara någon svensk, som ej uppriktigt önskar att alla våra näringsgrenar må kunna utveckla sig och blomstra i högsta möjliga grad. Särskildt måste vi önska framgång åt alla förädlingsverk på de områden, der vi sjelfva ega utmärkta råämnen, och dit höra alla tillverkningar af jern och trä. Så ligger det ock nära till hands att all vår jernvägsmateriel, som just upptager dessa råämnen, borde kunna tillverkas inom vårt eget land. Saken bör dock naturligen utveckla sig derhän, men ej framkallas genom konstlade medel, vare sig genom s. k. skydd, eller genom premier i högre betalning än den, hvartill samma materiel kan erhållas från utlandet. Först när våra verkstäder kunna tillverka samma fabrikat till samma pris som utlandet, skola de hvila på en fast grund. Detta är ock den grundsats, som blifvit följd vid svenska statens jernvägsbyggnader, hvilka allenast härigenom kunnat utföras så billigt och skyndsamt som nu är fallet. Styrelserna för dessa byggnader ha städse nitälskat för att så mycket som möjligt af jernvägsmaterielen skulle kunna utföras inom landet, och ha dervid gått de tillverkare, som i detta fall erbjudit sig, tillhanda med alla möjliga upplysningar och råd; men styrelserna ha fordrat, att erhålla sina beställningar utförda med soliditet och punktlighet samt till de priser, hvartill artiklarne kunnat tagas från andra länder. Dessa anspråk hafva, enligt vår uppfattning, varit fullt berättigade. Den tillverkning, som 220 småningom uppstår, skall hvila på en fast basis och skall städse nödgas följa med tiden, då den är underkastad en fri täflan. Vi hafva nyligen infört de intyg, som disponenten för det stora och aktningsvärda bolaget, la vieille Montagnes zinkgrufvor vid Ammeberg, hr O. Schwarzman, afgifvit rörande den jernvägsmateriel, som vid nämnde grufvor begagnats, och hvilken varit, till alla delar, tillverkad vid Motala berömda verkstad. Dessa intyg hafva blifvit publicerade i en särskild id 1 ten skrift, kallad ,,Svensk Jernrågsmateriel, använd at bolaget Vieille Montagne vid Ämmebergs zinkgrufvor i Nerike, och förtjena stor uppmärksamhet, äfven om afsigten med offentliggörandet icke afsett någon förepråelse mot statens jernvägsstyrelse, derföre att den mindre än det främmande bolaget uppmärksammat den inhemska industrien. Det är den framlagda vunna erfarenheten, som här bör pröfvas med full opartiskhet och fördomsfrihet. Vi betrakta först erfarenheten rörande shenorna (räls). Den härmed belagda banan från Ämmeberg till inkgrufvorna uppgår till nära 39,000 fots längd, hvaraf mer in en tredjedel i kurvor af ofta endast 500 fots radie. — Äfven stigningsförhållandena äro ogynnsamma, på ett otälle ända till 1 fot på 50. Desen långa stigningar å så starka krökningar erfordrade, yttrar hr Schwarzman, ej blott on särdeles stark maskin och vagnar, utan ock skenor, som måste vara antingen mycket grofva eller ock af utmärkt godt jern, med en sammanbindning, som garanterade största möjliga säkerhet. Trafiken på denna jernpana :består af ett dagligt tåg, med 8 å 10 vagnar, hvilka gå uppåt dels toma, dels lastade med stenkol och andra eftekter, och nedåt lastade med malm. — Så uppgick hela trafiken under förra året till 610,000 centner, eller, å 300 arbetsdagar, 2,050 centner i medeltal för hvarje resa. Skenorna för denna bana gjordes så mycket lättare, Ann umisyararis naden mellan engelskt och svenskt jern, eller 18,75 l. pr sträckfot. (De engelska skenorna på statens banor viga, efter hvad vi försport, 21 L pr sträckfot). — I stället sör 4 lades 7 syllar sel 8 5) på 21 fots längd, Med denna blverhyggnad, som i berättelsen utomdess närmare beskrifves. visade sig skenorna i Mars helt och hållet oförändrade sedan början af år jag, plaf nära 4,000 skenor hade endast 2 på inre sidan hisat sig (påtagligen ett fel i vällningen); de öfriga visade 1 —