Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 1

not den gent öfver upptornade klippmuren, hvilcen småningom allt mera öfvergöts af den ljuslod, som utströmmade från månens glänsande klot. Ännu herrskade dunkel nederst i klyftan, men inom kort skulle dessa skuggor förjagas af månskenet. Det var ett obeskrifligt storartadt skådespel, som lenna strid mellan ljuset och mörkret i den djupa ravinen nu erbjöd: stilla och majestätisk höjde sig månen allt mera, bergväggarnes konturer framträdde alt skarpare i den silfverskimrande belysningen, och likt ett mörkt täckelse, som långsamt hoprullas. Irefvos skuggorna allt djupare ned mot ravinens botten. — Gjörwell erfor en oemotståndlig känsla af helig andakt vid denna scen, som så tydligt framställde Skaparens ord: Varde ljus! Nästan omedvetet blottade han sitt hufvud, hans bröst vidgades, och han kände i detta ögonblick att Guds ande var honom nära. Hastigt väcktes han likväl ur denna extas, judet af fotsteg hördes i hans närhet, och inom några ögonblick framskymtade Figueras mellan stenhoparne. Åsynen af spanjoren återkallade köpmannen till verkligheten, hvilken det gripande naturskådespelet föranledt honom att glömma; guldtörsten vaknade åter, och i det han sprang upp utropade han ifrigt: — Nå? — Kom, svarade Figueras enstafvigt och fattade kistan, hvarefter de båda männen åter skyndade framåt så fort som möjligt. Månen hade nu höjt sig fullkomligt öfver de klippväggar, som innefattade ravinen, och belyste de kringströdda blocken på dess botten, hvarigenom våra båda äfventyrares vandring betydligt underlättades. Efter en kort stund såg köpmannen rakt framför sig en ofantlig bergvägg, som tycktes hindra allt vidare framträngande, och Figueras yttrade i detsamma: — Der ligger grottan! (Forts.)