Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1866, sida 1

klippblocken gjorde deras vandring ganska mödosam, och ofta stapplade de mot dessa hinder. Men vissheten om den lön, som väntade dem, uppehöll deras krafter och lifvade deras mod. Båda gingo tysta, nästan öfverväldigade af sina tankar, och om de stundom yttrade ett och annat enstaka ord, skedde det med hviskande röst. Deras hjertan slogo med en våldsamhet, som tilltog med hvarje steg och slutligen hotade att beröfva dem andan. Det förflutna fanns ej mera till för dem i detta ögonblick, alla deras själsförmögenheter voro koncentrerade i det närvarande. — Ravinen blef emellertid allt smalare, mörkret på dess botten tilltog naturligtvis i proportion, ty den uppstigande månen hade ej ännu hunnit tillräckligt högt för att sända sina strålar ned i denna smala klyfta, och deras sramträngande blef allt mödosammare. Läkväl kunde de ännu vid det matta stjernljuset urskilja de närmaste föremålen, annars hade deras vidare framträngande nästan varit omöjligt. Plötsligt stannade Figueras och sade: — Vi måste nu vara nära grottan; om ni stannar här, skall jag snart öfvertyga mig derom. Med dessa ord aflägsnade han sig mellan lavablocken och försvann snart i dunklet. Köpmannen satte sig emellertid på kistan och försökte att se sig omkring, men han varseblef blott de skyhöga, branta bergväggarne på båda sidor om sig samt de kaotiska stenmassorna vid sina fötter. En tryckande, nästan unken atmosfer herrskade nere i denna klyfta, dit nattvinden ej förmådde intränga, och de af solen under dagen upphettade stenmassorna således endast långsamt afkyldes. — Gjörwell lyssnade efter sin följeslagares steg, men dödstystnad herrskade rundtomkring honom. — Flera minuter hade redan förflutit, och under köpmannens nuvarande själstillstånd föreföll denna korta tid honom oändligt lång. Då framsköt en ljusstråle likt en eldpil öfver kammen at den skyhöga bergväggen invid honom och bröts