Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1866, sida 2

kraftiga och modiga. Men stupade officerarne, utöfvade den gamla, inpräglade disciplinen icke mera sin fulla rätt, och snart upphörde äfven manskapets stridslust och soldaterna gåfvo sig villigt i fångenskap; ty det var dem temligen likgiltigt hvilken utgång slagtningen fick. På så sätt kunde fransmännen 1859 i Italien taga så utomordentligt många fångar, och just på samma sätt togo nu preussarne i Böhmen alltid tusentals österrikare till fånga. Hvarken franska eller preussiska armöen skulle i händelse af sådant nederlag som vid Königsgrätz hafva förlorat hälften så många fångar, som nu fallet var med den österrikiska, just emedan de intelligentare, af sjelfkänsla och nationalstolhet lifvade franska och preussiska soldaterna äfven utan anförare skulle bättre hafva slagit sig igenom. Bland alla de tusenden i Böhmen gjorda fångarne sågs nästan blott hos ungerska hussarerna en kränkt nationalstolthet och en synbar missbelåtenhet dermed, att de nu voro tagna till fånga af de utaf dem föraktade tyskarne. Det vida öfvervägande flertalet af alla de andra fångna österrikiska soldaterna visade annars likgiltighet för sitt öde, och ännu mycket likgiltigare var dem kejsardömet Österrikes hela framtid. Kejsaren hade de blifvit tvingade att tjena och för kejsarstaten klappade intet varmt, patriotiskt hjerta i deras bröst. Vid fångarnes ytterst försumliga bevakning, skulle lätt hundratal af dem kommit på flykten, endast de velat det; men det föll dem ej in att göra detta, ty de sade ganska ofta, att de heldre sute som krigsfångar på en preussisk fästning, än de förrättade besvärlig garnisonstjenst i en till på köpet bombarderad österrikisk fästning. Många fångar skulle mycket gerna, om de derom blifvit tillsporda, inträdt i preussisk militärtjenst. Ja, det var ej ovanligt att höra gamla, äfven dekorerade underofficerare och fältväblar fråga, om man toge emot dem i preussiska armeen och huru länge de der behöfde tjena för att åter erhålls sin förra grad. De många italienarne voro rent at förtjuste öfver sin fångenskar och de jublade högt i glädjen öfver at de vore befriade från den förhatade öste: rikiska militärtjensten. Många af den hade frivilligt låtit taga sig tillfånga. Hvac som vidare öfverraskar hos de österrikiske krigsfängarne, är deras ofta gränslöst okunnighet, deras tolata brist på alle slags kunskaper. Det är bekant, att folk skoleväsendet med afsigt på det rysligast försummats i Österrike och att de ma gyariska och många slaviska folkstammar ur hvilka kejsardömets krigsmakt till stör sta delen är rekryterad, ännu höra til de råaste och mest obildade i hela Europa Till följe af konskriptionen, många folk klassers befrielse från hvarje militärpligt embetsmännens hesticklighet vid utskrif ningarne och tillåtelsen att leja för sig består nu det stora flertalet af österriki ska soldater af de fattigaste, råaste oc mest obildade unga karlar af alla dessa dessutom hvad deras bildning beträffa på så oändligt låg ståndpunkt befintlig: stammar. Många af dessa soldater vet: knappt namnet på det regemente de till höra, eller kunna säga hvad deras kom panichef heter. Bland fångarne befinn sig få underofficerare, nog kunniga läs ning och skrifning, för att vara behjelp liga vid listors utskrifvande o. s. 9.