Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1866, sida 2

IIVILUII IIIILUEÄLIIHGGC UV 11I0CU TY ICA 411I1)—ÅN(1161— preussiska härarne sådana ställningar, att de hotade Donaulinien på en sträcka af cirka 24 svenska mil, ända från Linz till Pressburg. Genom segern vid Tobitschan hafva de vid Olmitz stående österrikiska trupper blifvit afskurna från Wien, ett resultat som ytterligare fulländades derigenom, att delar af prins Fredrik Karls arm den 17 Juli vid Holitz gingo öfver March. Genom öfvergången af March har äfven vunnits, att vägen till Donau står öppen för preussiska armöen nedanför Wien, d. v. s. emellan den del af österrikiska armöen, som retirerat in i Ungern, och de kring Wien församlade österrikiska trupperna. Wiener-Presse antog, att Preussarne behöfde 3 å 4 dagar för att fullända sin) uppställning gent emot Österrikarne på Donaulinien. Detta skrefs i Presse ett par dagar före vapenhvilans ingående. Enligt Wienerbladen stodo under erkehertig Albrecht vid Wien följande 10 armåkärer: 1) grefve Gondrecourt (förut grefve Clam-Gallas), 2) grefve Thun, 3) erkehertig Ernst, 4) Zaitschik (förut grefve Festetics), 5) Rodich (förut vid sydarmden), 6) Ramming, 7) Nollinari (förut vid sydarmåeen), 8) Weber (förut erkehertig Leopold), 9) Hartung (förut vid sydarmåen), 10) Gablenz. Edelsheim, Taxis, Puls (förut vid sydarmåen), Schleswig-Holstein och Coudenhove kommendera hvar sin kavalleridivision. Öfverste v. Päcker står i spetsen för generalstaben och general von Paumgarten leder operationskansliet. Times specialkorrespondent i österrikiska lägret skrifver från Olmäta under den 12 dennes: , Fälttygmästare Benedek är sysselsatt med att åter sätta sin arm i stånd, och arbetar med den outtröttliga energi, som utmärker denne tappre, men olycklige soldat. Ehuru han är öfver 60 år gammal, gifs det få, som räkna blott hälften af hans år, de der skulle uthärda lika ansträngningar i sadeln och vid skrifbordet; äfven skonar generalen hvarken sig eller sin stab. Men han är nu blott den andre i befälet. Han sänder stora afdelningar af sin armå på Wien till den nye öfvergeneralen, erkehertig Albrecht. Snart finnes det i Olmiitz blott en -garnison och en ställningarne betäckande operationsarm, hvilken dock skall vara förträffligt egnad för det syftet att opererai ryggen eller i flanken på preussarne. Vi måste här beriktiga den uppgiften, att generalerna Clam-Gallas, Henikstein och Krismanics afsattes från sina befäl efter slagtningen vid Königgrätz för der begångna fel. General Clam-Gallas entledigades från sitt befäl efter träffningen vid Gitschin, och Henikstein och de andra stabsofficerarne suspenderades före den 3 Juli. General Paumgarten, öfverbefälhafvare i Galizien och Bukowina, anlända dagen före slagtningen till lägret, för att träda i Heniksteins ställe, men rubbade ingenting i sin företrädares anordningar. Krismanics och Clam-Gallas äro utsläppta ur arresten, men den förre stabsckefen sitter der ännu. Hela staben skall reorganiseras — en svår uppgift midt emot fienden — och man skall försöka, att afhjelpa de fel och brister i organisationen och armåen, hvilka de sednaste tilldragelserna i stor mängd blottat. Staden Olmitz är omgifyen af regelmässiga fästningsverk, som man nu håller på att ytterligare förstärka. Den befästade staden är emellertid blott medelpunkten i ett system af fästen, som fullständigt innesluta honom och korsa sin eld mot alla approcher, så att en fiende först måste genom regelmässiga batterier bringa dessa tästen till tystnad, innan han kan angripa den egentliga fästningen. Dessa fästen äro uppförda af starka murar och till största delen försedda med kasematter eller bombfria hvalf, samt utåt täckta med jordvallar. Deras antal skall utgöra några och trettio, och en arme kunde ligga säker inom deras omkrets, så framt den kunde födas. Men i alla händelser skulle det ej vara rådligt att lemna Olmitz utan en besättning af minst en armökär. Men med en sådan garnison får platsen stor vigt, emedan den ligger i ryggen på preussiska förbindelserna med Schlesien och ännu förenar Böhmen med Österrike genom fästningarne Königgrätz och Josefstadt. Man uppskattar antalet af osårade sachsiska och österrikiska krigsfångar som befinna sig i preussarnes händer, till 30,000 man!! En preussare, som i egenskap afl: tidningskorrespondent befinner sig i Böhmen och lifligt intresserar sig för krigsfungne österrikares tillstånd samt derför begagnat hvarje tillfälle att komma i samtal med sådana af alla vapenslag och nationaliteter, säger att han härigenom blifvit ytterligare styrkt i den redan förut hysta åsigten, att hufvudorsaken till österrikarnes nederlag såväl i detta kriget som 1859 emot fransmännen ligger i saknaden af en stark, enhällig nationalstolthet. De österrikiska officerarne hafva nu åter i Böhmen, liksom 1859 i Italien, slagits med största tapperhet och offerberedvillighet. Många hundrade af dem hafva med glädje utgjutit sitt blod för sin fanas ära; de sågos vanligen i spetsen för sina trupper och de besitta många goda egenskaper, som förtjena det största erkännande. Men hos manskapet var denna uppoffring på långt när ej i lika grad förhanden. Så länge officerarne voro i spetsen, följde äfven soldaterna villigt efter, emedan disciplinen (8 förackraef Ach amedan slaverna vilken