Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1866, sida 1

hindrade dem likväl att öfverlenma sig åt långvariga betraktelser, och de beslöto att köpmannen skulle återvända till platån och henta slafvarne med kistan hit ned, medan spanjoren uppsökte pettet och spaden, som han under Söndagens besök hade qvarlemnat i ravinen. Gjörwell begaf sig således åter upp ur klyftan, medan higueras äfven aflägsnade sig för att återfinna sina verktyg. Han befann sig nu ensam, omgifven af den vilda, nattliga scenen. Ljudet af Gjörwells steg hade längesedan upphört, och grafvens tystnad herrskade härnere i bergens innandömen. De mörka tankar, som nyligen plågat honom, återkommo nu med förökad styrka. I hvarje fördjupning och bakom hvarje klippblock tyckte han sig se köpmannens lurande gestalt och en gevärsmynning riktad emot ig. Han tryckte tillsammans sina tänder och gick framåt, men kallsvett betäckte hans panna. Ingenting störde emellertid det högtidliga, nattliga lugnet, och Figueras började åter att resonnera lugnare. Om köpmannen hade hyst den afsigten att befria sig från honom, huru lätt hade han ej kunnat utföra den under klättringen ned i ravinen. En enda stöt af hans arm hade varit tillräcklig. Dessutom var det nästan omöjligt för honom att endast med tillhjelp af kartan finna skatternas gömställe vid denna nattliga timma i denna ofantliga, svagt upplysta ravin. Nej, om köpmannen hyste en dylik tanke, skulle han ej utföra den förrän skatten verkligen låg inför hans blickar, och då var det tids nog att tänka på sjelfförs Under dessa tankar hade Figueras följt ravinens botten tillbaka mot platån, och han öfvertygade sig snart huru svårt det var att i detta halfdunkel igenkänna ett bestämdt ställe. Den svaga, mystiska belysningen förlänade dessa hålor och branter ett nästan likformigt utseende, på samma gång som det dofva ekot af hans steg ingaf honom en vidskeplig fasa och ofta föranledde honom att