Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 2

Från Krigsteatrarne. Dagens post. Preussarne fortsätta ohejdadt sitt framryckande mot Wien. Per telegraf är redan kändt, att hela Mähren, med undantag af den ovanligt starka och omfångsrika fästningen Olmätz, är af österrikarne utan motstånd utrymdt; att dessa, följde hack i bäl af prins Fredrik Karls trupper, dragit sig bakom Tajafloden; att preussarne uppnått Taja, besatt Znaim och Lundenburg och gått öfver Marchfloden, samt att kronprinsens armå framför Olmäty bestått mot sachsare och österrikare en lycklig träffning, i hvilken 16 kanoner togos. Aftonmonitören för den 16 dennes yttrar med afseende på preussarnes framryckande mot Wien: Till följe af den afbrutna telegrafförbindelsen vet man icke huru långt de framträngt mot Wien, men det är ganska möjligt, att de begge armåerna, hvilka, likasom vid sitt intåg i Böhmen, marscherade i två härkolonner, redan förenat sig vid Nicolsburg. Infallet i Mähren har skett efter samma plan, som följdes vid inmarschen i Böhmen, och det synes som om de begge preussiska armåerna hade för afsigt att före sin ankomst framför Wien förena sig för den händelse att en österrikisk armå skulle erbjuda dem batalj på vägen, som förer till. Wien. Österrikarne hafva i sjelfva verket inrättat ett läger vid Florisdorf, der de trupper befinna sig, hvilka, om möjligt, skola försvara trakten kring Wien. Hufvudstaden betraktas för öfrigt icke som strategisk punkt, och kejsaren vill bespara den skräckscenerna af en strid. Om alltså österrikarne äro i stånd att leverera preussarne en slagtning, innan dessa hunnit Donau, har Wien ännu hopp att undgå den fiendtliga ockupationen. I motsatt fall skola Wiens portar öppna sig för konung Wilhelm och kejsaren med monarkiens sista försvarare draga sig tillbaka till Ungern. Emellertid hafva österrikarne ännu en betydlig här i Olmitz, och preussarne hafva fördenskull ditsändt en detacherad kär, på samma gång som trupper från Schlesien öfver Troppau marschera till denna punkt. Det är anmärkningsvärdt, att prenssarne i detta fälttåg förfara med en ovanlig djerfhet; blir segern till slut deras, så skall lyckan gitva dem rätt, men under förutsättning af ett nederlag blir deras ställning ganska komprometterad. Om de måste anträda ett återtåg, skulle österrikiska Olmiitz-armåen, som kunde taga dem i flygeln, bereda dem stora svårigheter; i Böhmen skulle besättningarne i Theresien stadt, Königgrätz och Josephstadt försvåra deras återtåg. Man finner häraf, att preussarne framryckt i full tillförsigt om seger. Den österrikiska taktiken synes derer mot vara kombinerad på den förutsättning, att preussarne nödgas retirera. Bortser man från denna förutsättning, är österrikiska härens strödda uppställning egnad att bereda den stor obeqvämlighet. Preussarne följa mer den nya, af Napoleon I skapade skolans inspirationer, medan österrikarne förblifva trogna de gamla principerna, som bestå uti att draga fördel af hvarje oklokt steg och hvarje svaghet hos motståndaren. Från Eisenach telegraferades d. 17 dennes: Darmstadtska divisionen angrep den 13 dennes preussiska divisionen Göben vid Laufach, men blef af brigaden Wrangel med stor förlust tillbakadrifven. I striden vid Aschaffenburg d. 14 stodo österrikiska, larmstadtska och kurhessiska trupper förenade mot divisionen Göben. Åschaffenpurg stormades, fienden kastades öfver Main, många österrikare tillfångatogos.