Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1866, sida 2

it af svenska staten inköpt, var undertustadt noggranna skjatförsök. så att .000 skott skulle skjutas med ett antal ådana gevär. Detta var en hugnande ipplysning, enär det visar att man inträdt så en bättre väg, så att man först gör rdentliga profskjutningar, innan man erkställer större beställningar, under det nan förut erfarit gevärens oduglighet först fter det stora beställningar blifvit gjorda och eskektuerade. Så hafva förråderna blifit fyllda af otjenstbara gevär utaf alla lag. Så har man kommit derhän, att vi denna stund näppeligen hafva ett enda sevär, som är fullt dugligt till krigsbruk, let Hagströmska kammarladdningsgeväret, u den oförbättrade upplagan, ej undanaget. Posttidningen beledsagar dock sin förutnämnda uppgift med ett tillägg, som synes oss ganska anmärkningsvärdt, då blalet nemligen säger: .,och torde, sedan de nkommande rapporterna om resultaten af profskjutningarne) blifvit vederbörligen granskade, redan i höst detta gevär komma att definitivt utgöra svenska armbens beväpning?-. Ilåraf kan den slutsats lätteligen dragas, att omdömet rörande det nya Hagströmska geväret redan är stadgadt, så att profskjutningarne antagas skola blott bekräfta detsamma. Sådana förutsattade meningar äro ganska farliga; det är de som vållat alla de hittills begångna misstagen. Här nämnes ej heller ett enda ord om jemförande försök med amdra vapen, af hvilka man dock eger några amerikanska, hvilka varit begagnade i krig med utomordentlig fördel, och hvarå beskrifningar blifvit för flera månader tillbaka öfversända till Sverge ifrån Schweiz, der genomförda profskjutningar med dem egt rum. Det vore väl dock i sin ordning att man åtminstone såge dessa gevär, innan man bestämmer sig för den nya svenska uppfinningen. Det vore väl ej heller ur vägen, att vår krigsminister, genom någon af våra militärattachåer, sökte vinna underrättelse om de profskjutningar i Årau, hvarom vi förut talat. — Visste man blott hvad vederbörande i den delen ämna göra eller underlåta, vore det lätt för enskilte att anskaffa både modellgevär och upplysningar; nu är det litet oangenämt att möjligen gå sin egen regering i förväg. Men måhända måste man det göra, då saken är för vigtig, att tilllåta konsiderationer. I fråga om profskjutningar må ännu en erinran göras. Svenska artilleriet har nyligen verkställt sådana skjutöfningar med de nya kanonerna af frih. Wredes modell. Huru de utfallit känna vi ej; men man hade väntat att på samma gång få höra omtalas någon profskjutning med den preuss ska stålkanon, som för flera månader sedan skänktes till svenska regeringen af den berömde fabrikanten Krupp i Rhenpreussen, en present om 1,000 thaler i värde. Enligt hvad vi hört sägas, har man så godt som ignorerat denna gåfva, oaktadt den erbjudit tillfälle till intressanta komparativa törsök med kanonerna af vår inhemska uppfinning, försök, som framför allt bort ligga uppfinnaren sjelf om hjertat. Det finnes intet område, der det är farligare att hysa en blind förkärlek för det inhemska, än på vapenkonstruktionens. Här bör en krigsstyrelse med oaflåtlig uppmärksamhet följa allt hvad främmande nationer uppdagat. En annan sak är med sjelfva vapentillrerkningen. Der bör, om möjligt, ett land göra sig sjelfständigt, i detta ords fulla mening, ty vid ett krigs utbrott kunna vapen, såsom varande krigskontraband, ej fås utifrån. Det stora behof, som nu förefinnes af gevär åt Sverges arm och frivilliga trupper, borde kunna framkalla högst betydliga vapenverkstäder. Det är då i sanning oförklarligt att denna vigtiga fabrikationsgren, som för oss är så naturlig, skall befinna sig på en så antiquerad ståndpunkt, som verkliga förhållandet lärer vara. Vapen, och goda vapen, det är hvad svenska nationen i denna stund påkallar, utan hänsyn dertill om de äro af svensk uppfinning eller ej. Det är en fordran, som är så berättigad, att regeringen måste lyssna till densamma. Ty om den armå, hvaråt vi offra lejonparten af våra statsinkomster, icke kan försvara landet, — hvilket man ju offentligt erkänt — så har nationen anspråk på att, i farans stund, kunna erhålla vapen, för att få sjelf deltaga i ett älskadt fäderneslands försvar. Staden och Länet. Väderleken fortfar att vara den mest gynnsamma för jordbruket. Sedan i förrgår afton en uppfriskande regnskur fallit, inträdde gårdagen med solsken och