Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1866, sida 1

efter olyckan i Carenagen misstänkt att han hyste ömhet för Alma, men det hade aldrig fallit honom in att dottern kunde dela denna känsla. Han utbrast således med rörelse: — Min vän, min sanne vän, huru skall jag kunna tacka er! Ni räddar mig från vanäran af en bankrutt, och ni visar mig en lysande framtid. Kom till mitt hjerta! . De båda männen omfamnade hvarandra, och FVigueras återtog: : 4 — Minns ni då ej att jag har er att.tacka för lifvet. Dessutom kan ni framdeles skänka mig den rikaste ersättning för hvad jag nu i mitt eget intresse gör för er. Men mera derom en annan gång. Nu är ej tillfället lämpligt att vidröra detta ämne. lv Köpmannen, som förstod Figueras hänsyftning, räckte honom sin hand och sade med allsar: — Se här min hand; ifrån detta ögonblick tillhör ni min familj! En handtryckning beseglade de båda männens. förbund och afslutade detta långa, vigtiga samtal. —. 2 71, Tiden hade emellertid framskridit så att middagstimman snart var inne. Då Gjörwell och kigneras inträdde i matsalen, der Alma väntade dem, öfverraskades den sistnämnda af den fullkomliga förändring hennes fader hade undergätt. Hans gång var lätt, ögonen strålade, och: öfver hans stränga drag hvilade glädjens solsken. w Ahna uppgaf ett glädjerop, skyndade fram till sin far och utbrast: . — Jag behöfver nu ej fråga hur du befinner dig, min far, ty du ser ut som helsan sjelf! Jn, svarade: Gjörwell, jag är fullkomligt iterställd både till kropp och själ, och se här den trollkarl, som åstadkommit detta. Härvid visade han på Figueras. (Forts.)