Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1866, sida 1

Bref från Varberg. Bästa Anna! Trogen mitt löfte sänder jag dig några rader från Varberg. Vänta dig icke en beskrifning på romantiska och ovanliga tilldragelser; min penna är väl en bit af en vinge, men icke förty oanvändbar för luftfärder. Korta notiser och små episoder ur hvardagslifvet är allt hvad jag kan bestå dig. Ågirs döttrar, koketta och efterhängsna som de flesta äldre, ogifta fruntimmer, sökte genom graciösa hopp öfver fartygets reling och ett närmande, som snart blef obehagligt, att ersätta mig det sällskap, som jag nyss lemnat på stranden. Jag behöfver icke säga dig att de misslyckades, ty du vet väl att din bild icke kan utplånas eller nedsuddas af vattenfärger. Snart syntes Varberg. Blek om kinden, men glad i hågen klappade min vackra granne i små hvita händer, då Najaden svängde in mellan Skrifvarklippan och Getterön, derigenom beredande mig tillfälle att sysselsätta mina ögon och tankar endast med de sköna ombord. Landstigningen, igenkännandet, tullvaktmästare och Varbergs bärarelag ävo intresselösa ämnen. Deremot torde några ord om Varberg och societetslifvet, i den mån ett sådant röjt sin tillvaro, intressera dig, såvida icke sömnens genier, hvilka gerna dväljas mellan raderna i vissa korrespondenters bref, förflytta sig till en vida afundsvärdare plats på dina ögonlock. Om det är sannt hvad man berättar, att den lede frestaren vid det tillfälle, då han visade all verldens herrlighet, hållit handen öfver Halland, så måste man medgifva, att förevisaren gått nog långti omtänksam försigtighet. Södra Halland lär i allmänhet vara vackert, och Varberg, som i sin närhet har flera täcka ställen, är en ganska angenäm småstad. Å ena sidan det vida hafvet med många seglare, å den andra ett stort, odladt slättland, som begränsas af skogbevuxna, sluttande bergåsar — måste icke de ge den stora taflan omvexling och ett sevärdt innehåll? Fästningen, belägen på en i hafvet utskjutande klippa, som genom låga berghällar och ängar skiljes från staden, har alltid haft sitt nuvarande läge. Deremot har staden icke mindre än tre gånger bytt om plats. Sista gången, då han flyttades från den till fästningen gränsande marken, vållades flyttningen af en eldsvåda som förstörde alla husen utom tre. Dessa fördes på rullar till den nuvarande staden och bebos ännu, moderniserade och oigenkänneliga. På hösten 1863 förstörde en eldsvåda stadens ena hälft, dem södra delen, men denna dan änpo upphygd: Tor ida är le: vederbö 5 i torget skola byggas af sten har hämmat hyggnadslustenBexell. som känner Hallands höfdingar alltifrån hedenhös och vet, att Heimdall fick landet i förläning af Odin, anmärker, att om blod och tårar tillhöra färgblandningen i Clios palette, så erbjuder Varberg ämnen till sädäna afvexlingar i taflank. Under svenska tiden har staden haft mera lugn, Varbergs namn förekommer. icke så ofta i krigshistorien, men välmägan är 1 jemt stigande. Såsom exportort för en god del af det inre Hallands oclhi Vestergötlands produkter drifter Värberg en icke obetydlig handel. Välmägan, som visserligen. icke minskades af den sista, stora branden, synes vara ganska allmän; det tiggeri, som Här bedrifves, i stör skala och till verklig olägenhet för badgästerna, är den närboende, fattigare landtbefolkningens enda näringsfång. Nästan otroligt för sin enkelhets skull förefaller oss det sätt, hvarpå fattigvårdsväsendet förr var ordnadt. Enligt ett af stadens innevånare år 1701 fattadt beslut skulle kommunens fattiga; försedda med vissa märken, hvarje Lördags morgon klockan 8 samlas vid rådhuset och under anförande af kyrkstöten, som borde aflägsna alla fremmande tiggare, genomtåga staden och begära allmosor. Denna method öfverensstämmer med den af Gustaf Adolf förbjudna, men i medlet af 17:de seklet ånyo tillåtna s. k. ,,djeknarnes sockengång, eller de vandringar skolungdo