Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 juli 1866, sida 2

hysa de känslor, som hans kärlek förtjenar. Han nar ej heller besökt oss sedan sitt tillfrisknande, ty det beställsamma sqvallret har nog redan upplyst honom om hopplösheten af hans ömhet. Farväl nu för denna gång, och lofsa mig att snart komma ut till din lyckliga väninna IiSAI. l. S. Mila helsa dig hjertligt! Bränn upp detta. Sedan Ahna slutat läsningen af detta bref, ät hon sin hand sjunka ned och låg länge orörlig, medan ett på en gång svårmodigt och bittert uttryck spelade på hennes fylliga rosenläppar. Hvad erfor won väl i detta ögonblick? Det kunde hon knappast förklara för sig sjelf. Ilon reflekterade öfver den förtrolighet och sympati Rosa så plötsligt adagalagt för henne på sednare tider, och som hitintills endast beredt henne smärta. Hvad var äl orsaken till detta närmande å Rosas sida? Alma kände sitt köns svagheter: hon visste att qvinnors vänskap för hvarandra i allmänhet endast är en mer eller mindre naturtrogen teaterdekoration, som ögonblickligen kan förändras, och med kännedom om Rosas sjelfviska, herrsklystna och yckfulla karaktär, ansåg hon hennes förtroenden framkallade af den hos qvinnorna så vanliga fåföngan att vilja öfverglänsa hvarandra. Föga anade hon att Rosas verkliga motiv var hatet, samt hennes afsigt: att bereda henne smärta. Hon tänkte derefter på Rosas ombytlighet. Huru var det väl möjligt att ett så beskaffadt hjerta verkligen kunde ilska? Var det då sannt att man kunde älska mera n eu gäng? Vid denna tanke flög en purpursky ver hennes hulda anletsdrag. Hon erinrade sig sin egen kärlek för Gana, samt huru hennes beundran för Figucras under det sista dygnet nästan undanskymt den förres bild ur hennes hjerta. Hade hon saledes rättighet att förebrå Rosa hennes om)ytlighet! Nej, ty hon hade ju sjelt nästan erfarit letsamma. (Forts.)