Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1866, sida 2

Göteborg den 12 Juli. Det är till Ungern Österrike nu flyttar sin bankskatt; det är till Ungern dess monark nu sänder sin kejsarinna, för att erhälla ett skydd, som man synes besara att kejsardömets hufvudstad ej skall kunna lemna henne. Sannolikt afser man att härmed kunna ännu en gång vädja till ungrarnes ridderliga känslor. Det var så Maria Theresia i nödens stund fann hjelp — men tiderna äro nu mycket förändrade. Då ropade ej såsom nu de ädlaste patrioters blod utur jorden hämd och straff öfver våldsverkaren. Ingen österrikisk kejsare hade då ännu inkallat en främmande makt att undertrycka sitt eget folk. Aktningens och tillgifvenhetens band mellan ungerska folket och dess konung, kejsaren af Usterrike, voro då ännu icke slitna. Alldraminst hade då ännu ett högtidligt, af nationens konstituerade riksförsamling afkunnadt utslag förklarat Habsburgska huset afsatt från Ungerns thron. Kanske hade likväl alla dessa bittra minnen kunnat utplånas, derest kejsaren af osterrike, före krigets öppnande, allvarligt och uppriktigt gått ungrarnes berättigade fordringar till mötes. Men hofvet i Wien har alldrig velat ihågkomma, att Ungerns förening med usterrike icke varit annat än en frivillig handling å det förra landets sida, hvarigenom Tysklands kejsare blifvit vald till det fria landets konung. Så hafva Ungrarnes anspråk på egen förvaltning och styrelse i öfrigt varit de mest befogade. Också hafva de, trots den med Rysslands hjelp undertryckta revolutionen, ihärdigt vidblifvit dessa anspråk. Det kejserliga paret emottogs i Ungern med största uppmärksamhet, ja med juhel, då man trodde att tiden var kommen för en fredlig uppgörelse; men när kejsaren och hans råd ville begagna denna enthusiasm till att vinna eftergifter å ungrarnes sida i hvad de rättvist fordrade för sitt nationella oberoende, så veko desse ej ett steg. Med större lugn och fasthet har ännu icke någon nation häfdat sin lagliga, konstitutionella rätt. När Usterrike började kriget mot Preussen, lemnande bakom sig den Ungerska frågan olöst, så var det dess största politiska misstag. , Ungrarne äro, försäkrade man, ett ridderligt folk, och de skola ej svika sin kejsare. Men detta ridderliga folk ville man dock ej gifva sin rätt, och när man nu kanske vill det — så ljuda åter de ominösa orden: ,, för sent. — , Här är intet tal om nationaliteter, utan blott att strida för vår kejsare — utropade general Benedek i sin proklamation till den arm, som nu är slagen i spillror. Men man uppkallar icke längre nationernas yttersta kraftansträngningar med sådana ord. usterrikes ära, hette det vidare, förbjuder dess kejsare att öfverlemna Venetien, förrän efter antingen en seger eller ett nederlag. Det är för denna ,,ära, som folken nu lida och som österrikiska monarkien darrar i sina grundvalar. Det är derigenom dess makt blifvit försvagad att emotstå Preussens krigslystnad och förstoringsbegär.g Österrikes ,ära förbjöd det deremot icke, att, af fruktan för den revolutionära stämningen i Tyskland, deltaga i det, isynnerhet från dess ståndpunkt, orättfärdiga kriget mot Danmark. Samma kejserliga ,, ära förhindrade rättvisa medgitvanden åt Ungern, hvarom ofvan är taladt. Det är sådana falska be